Födelsedag...
Ok, så jag kanske råkade fylla år igår...
Pride - inlägg 2
Paraden var helt ok, det som berörde mig mest var de som kom först i tåget (om man bortser från polishästarna som jag alltid har som favvo och de där damerna på motorcykel som jag inte alls tycker är vidare speciella men som alltid är först) var de som gick tysta med förtejpade munnar och tågade för alla som inte kan - dvs folk som lever i länder där de inte kan ha en egen prideparad. Länder där folk uppenbarligen är mindre begåvade. Jag har nyligen sett en mycket gripande dokumentärfilm från Uganda där man fick lära sig att en övervägande majoritet av befolkningen tyckte att HBT-personer ska straffas och gärna med dödsstraff. För människorna i Uganda och för människor i resten av världen där folk inte lever i samma frihet och med samma rättigheter som vi gör här tågade dessa under tystnad.
Favvoinslag i paraden (om man ska vara noga traskar nog inte dessa i paraden egentligen utan snarare framför)
Mobil kamera fångad av mobilkamera
Ibland händer det att min högerfot är lite tyngre än vad de borde och på så vis skapar ett aningens för hårt tryck på gaspedalen när jag kör bil. När man kör på vägar med fartkameror blir man extra påmind om att man inte ska köra så väldigt snabbt och det är ju fint. Till min förvåning noterade jag idag att det inte är säkert att kamerorna dyker upp där man förväntar sig att de ska dyka upp. Titta, en mobil kamera. För att ge igen använde jag min mobilkamera och tog ett kort på den mobila kameran. What goes around comes around liksom!
Fotnot: jag har aldrig bilvit fotograferad av en sådan kamera vad jag vet, ville bara säga det...
Plagiat
Det sägs att imitiation är den främsta formen av smicker. Om det stämmer eller inte låter jag vara osagt. Dock kan jag ju tycka att klockmärket Triwa gått lite väl långt. Jag kan visserligen förstå det hela eftersom klockan de plagierat är gudomligt snygg! Men hur långt får man gå? Tänk om jag skulle göra en helt egen bil som såg ut precis som en Rolls Royce Phantom men kalla den för Samuelbilen och sälja den för en bråkdel av vad en Rolls Royce kostar, jag tror att några personer skulle bli ganska upprörda då.
Fack it!
Idag kom det till min vetskap att det finns åskiter angående att jag inte är med i facket samt att jag skulle åka snålskjuts på de som faktiskt är med. Att jag inte är med har några mycket enkla förklaringar.
1) När jag började jobba efter många års universitetsstudier blev jag uppringd av en person från facket som försökte få mig att gå med. När jag frågade varför jag skulle vara med hade personen inget bra svar alls utan gav mest ifrån sig någon form av pausläte. Inte en bra värvningsmetod om ni frågar mig. Den enda anledningen hon efter ett tag kunde få fram var att man fick en tidning några gånger om året. Jag kan köpa mina egna tidningar om jag vill.
2) Att vara med i facket kostar väldigt mycket pengar. Kan någon förklara för mig vad alla dessa pengar används till! En klok person sade en gång att det största lönelyftet man kan skaffa sig är att gå ur facket (om man nu varit med). Om jag skulle varit med sedan jag började jobba skulle jag spenderat lika mycket pengar på fackföreningsavgiften som en Omega (eller två) kostar eller som skulle kunna ta mig och maken på en ganska bra semesterresa.
3) När jag skulle få en (enligt mig mycket välförtjänt) löneförhöjning var facket där och motarbetade det hela, de tyckte visste inte att jag skulle få så mycket som jag var tänkt att få (vilket egentligen inte var så väldigt mycket egentligen).
Så för att sammanfatta, en förening vars främsta argument för att gå med är ett pausläte, en förening som kostar mycket pengar och som inte vill att jag ska ha en ok lön utan helst vill att jag ska tjäna lite mindre än vad jag gör. Detta är en förening jag faktiskt inte vill vara med i just nu...
Läs förra inlägget först...
Eller vänta...lyssnade på den där sista låten igen, det är nog inte you manatee utan humanity. Hm, var inte alls lika intressant då faktiskt...
Delar med mig av lite torktumlarpoesi istället.
Märklig musik
Jag som sjunger väldigt mycket kan inte undvika att stundvis försätta mig i bryderier. Jag har just nu två julsånger och en annan sång som jag klurar på just nu.
1) Det finns en sång som innehåller följande ord “I den stilla julenatt, Josef och Maria satt, vaggande i stallets vrå, det lilla barnet, minibarnet Jesus...”. Jag har inte hört den på länge men den finns i mitt huvud ibland. Det jag inte kan förstå är varför man ska sjunga minibarnet, kan det verkligen vara rätt?! Mycket förvirrande och ganska konstigt!
2) I låten “Do You Hear What I Hear” sjunger vi bland annat “A child, a child, shivers in the cold, let us bring him silver and gold...”. Varför ska man ge ett barn som fryser silver och guld?! Det verkar väldigt märkligt. Visst, det är värdefulla presenter men nja...jag tycker faktiskt att textförfattaren brustit aningens i sitt omdöme där. Lyssna här (och den som inte bara älskar SuBo är det något fel på!).
3) I låten All I Need Is You sjunger någon något i stil med “With the power of a melody, I call upon you manatee...”. Jag tycker att det är konstigt att någon skulle försöka få en sjöko att involvera sig i det hela, men ja, det är ju bara min ringa åsikt.
Radioteatern ger...
...bara strunt!
Tvingades att lyssna på radioteatern en lång stund under kvällen igår. Det spöregnade och det fanns inget bra att se på tv. Jag förstår inte att radioteatern fortfarande får finnas. Det kan väl inte vara en endaste liten person som lyssnar och om möjligt ännu färre som om de skulle råka lyssna faktiskt uppskattar sörjan. Nu när talböckerna gjort sitt intåg i folkhemmet så kan ju även den mest blinda av oss få sitt lystmäte utan att behöva ta till radioteaterkatastrofen.
Om radioteatern måste finnas kan de väl sända sina föreställningar på P2 och sluta slösa tid i P1-etern.
Tack för uppmärksamheten!
Tvingades att lyssna på radioteatern en lång stund under kvällen igår. Det spöregnade och det fanns inget bra att se på tv. Jag förstår inte att radioteatern fortfarande får finnas. Det kan väl inte vara en endaste liten person som lyssnar och om möjligt ännu färre som om de skulle råka lyssna faktiskt uppskattar sörjan. Nu när talböckerna gjort sitt intåg i folkhemmet så kan ju även den mest blinda av oss få sitt lystmäte utan att behöva ta till radioteaterkatastrofen.
Om radioteatern måste finnas kan de väl sända sina föreställningar på P2 och sluta slösa tid i P1-etern.
Tack för uppmärksamheten!
CAVE - frukt och barn!
Jag är ingen stor förespråkare av frukt. Jag gillar vissa frukter ibland, men bara vissa och bara ibland. Idag åt jag ett äpple. Det var oklokt av mig, har haft ont i magen hela kvällen. Man ska akta sig för frukt!
I lördags bredspacklade vi i hallen, det var jobbigt, men samtidigt är det aningens tillfredsställande, känns liksom produktivt på något vis. Sedan på kvällen var vi på inflyttningsfest ett par trappor ner. Var väldigt roligt!
I söndags tog det ett tag innan jag kände mig som en människa igen. På kvällen blev vi bjudna på middag hos fadderbarnets föräldrar. De väntar tillökning i form av en ny person inom en mycket snar framtid. Spännande!
Jag gillar ju inte barn (med cirka tre undantag - och de är tre barn jag gillar mycket!). Idag på jobbet samtalades det kring detta. Folk verkar inte förstå att barn faktiskt kan vara ganska irriterande. Det är inte så fint att inte tycka om barn, men jag måste säga att andras ungar faktiskt kan störa, irritera och besvära en ganska mycket! (Återigen, mina tre undantag är fantastiska små varelser som jag verkligen inte besväras av, men de är välartade och snälla!). Exempelvis är det mäkta irriterande när en obehaglig unge sitter och sparkar på ens tågsäte en lång resa utan att ens bry sig om att man gormar på den - ja, det har jag varit med om.
Så, frukt och ungar ska man akta sig för!
Ps. En liten vink till gudsonen, du är verkligen inte det minsta irriterande! Hoppas vi ses snart! Kramar från mig och maken.
Bär, London
Kortärmad skjorta
Träffade en kortärmad skjorta idag. Jag vet inte vad som har hänt med mig, men jag tycker faktiskt inte att det är så fint just nu. Jag kan faktiskt inte riktigt säga varför, men jag gör inte det. De enda som faktiskt kommer undan med att bära skjortor med kort ärm är piloter. Dock tycker jag att det är helt ok att kalva upp ärmarna på sin långärmade skjorta, det är bara snyggt! Jag kan faktiskt inte riktigt förklara min nuvarande aversion mot de kortärmade skjortorna...jag gillar de bara inte. Dock bör tilläggas att jag faktiskt haft ett sådant plagg i min ägo, men den köptes bara för kragens skull och används inte sedan många år tillbaka. Jag hoppas dock att personer i min absoluta omgivning inte känner sig tvingade att avstå från detta plagg för min skull, jag överlever i en värld med kortärmade skjortor, jag lovar! Jag ska kämpa, jag ska klara detta! I will survive!
Galna religiösa personer
Eftersom det är Kristi himmelsfärdsdag idag kan ju ett litet inlägg med religiös anknytning vara på sin plats.
Tittade på Lars Vilks föreläsning från Uppsala, den finns att se på UNT.se (de har en tv-sak där), jag var alltså inte där utan såg den över nätet. Som säkert alla vet urartade föreläsningen i en form av upplopp där polisinsats krävdes. Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks, många kanske inte riktigt förstår vad det är han håller på med. Jag har inte någon åsikt om just det egentligen, men vad jag kan tycka är konstigt är att människor som uppenbarligen inte delar hans åsikter om vad man får göra i yttrandefrihetens och konstens namn absolut ska gå på en föreläsning där de garanterat kommer att bli provocerade. (Jag skulle ju inte gå på en ormutställning eftersom jag vet att jag inte gillar ormar.) Dessa muslimer måste ju inse att de inte är vidare goda representanter för sin trosuppfattning när de tillgriper våld! När man ser föreläsningen blir man ju faktiskt ganska ledsen i sinnet, att det finns människor med åsikter av denna art tycker jag är pinsamt, att dessa får gå runt i samhället är bara genant. Någon borde ta dessa i handen och utbilda och upplysa dessa människor. De skulle behöva en ordentlig undervisning i mänsklighet, i vett och etikett, i vilka värderingar som är acceptabla i det svenska samhället (eller i hela världen för den delen). Det som fick föreläsningen att spåra ur var ett konstverk där muslimernas profet framställdes som homosexuell. Det ska ju även tilläggas att det faktiskt inte bara är muslimer som spårar ur när en religiös figur framställs som homo, vi minns väl alla utställningen Ecce Homo av Elisabeth Ohlson Wallin då galna kristna helt spårade ur.
Tittade på Lars Vilks föreläsning från Uppsala, den finns att se på UNT.se (de har en tv-sak där), jag var alltså inte där utan såg den över nätet. Som säkert alla vet urartade föreläsningen i en form av upplopp där polisinsats krävdes. Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks, många kanske inte riktigt förstår vad det är han håller på med. Jag har inte någon åsikt om just det egentligen, men vad jag kan tycka är konstigt är att människor som uppenbarligen inte delar hans åsikter om vad man får göra i yttrandefrihetens och konstens namn absolut ska gå på en föreläsning där de garanterat kommer att bli provocerade. (Jag skulle ju inte gå på en ormutställning eftersom jag vet att jag inte gillar ormar.) Dessa muslimer måste ju inse att de inte är vidare goda representanter för sin trosuppfattning när de tillgriper våld! När man ser föreläsningen blir man ju faktiskt ganska ledsen i sinnet, att det finns människor med åsikter av denna art tycker jag är pinsamt, att dessa får gå runt i samhället är bara genant. Någon borde ta dessa i handen och utbilda och upplysa dessa människor. De skulle behöva en ordentlig undervisning i mänsklighet, i vett och etikett, i vilka värderingar som är acceptabla i det svenska samhället (eller i hela världen för den delen). Det som fick föreläsningen att spåra ur var ett konstverk där muslimernas profet framställdes som homosexuell. Det ska ju även tilläggas att det faktiskt inte bara är muslimer som spårar ur när en religiös figur framställs som homo, vi minns väl alla utställningen Ecce Homo av Elisabeth Ohlson Wallin då galna kristna helt spårade ur.
När det gäller tro så tycker jag man får tro på vad man vill. När det gäller hur man beter sig mot sina medmänniskor tycker jag inte att man får göra som man vill! När det gäller yttrandefrihet tycker jag att det är en mycket viktig del av samhället.
Avslutar med en skön kylskåpsmagnet som min syster har.
Monarkiskiten - ett slarvigt skrivet inlägg i debatten
Det har den senaste tiden varit en makaber fokusering på det stundande "kungliga" bröllopet. Det hela ger mig en mycket obehaglig känsla, detta av flera olika orsaker.
För mig, i min värld, är en av grundpelarna alla människors lika värde. För mig är detta ett absolut okränkbart faktum! Att ha ett kungahus där de får ärva titeln statschef är på inget sätt förenligt med detta. Att ha en familj som kasserar in skattepengar från fattiga pensionärer som äter kattmat till middag är fel! Nu kanske inte de kattmatsätande människorna ger så mycket pengar till kungen, men det finns många av oss andra som kanske inte äter kattmat men som äter mat uppvärmd i en dammig mikrovågsugn som måste ge pengar till kungen och vi är inte glada!
Att mena att det är en fin tradition och att de gör ett sådant bra jobb för Sverige tycker jag bara är tragiskt. För det första, visst de kanske är en tradition, men inte är den det minsta fin! Vad är det som är fint med det hela? Att en kvinna som hittat en gymägare från landet måste fråga om lov innan de kan gifta sig? Är det fint? Ska man inte få välja själv? Hm, fast jag kan ju tycka att om jag ska vara med och betala för skiten ska jag få vara med och välja! För det andra, gör dessa verkligen ett bra jobb för Sverige? Hur mäter man det? Vem har mätt? Jag vill ha siffror! Vem säger att en folkvald person inte skulle göra ett lika bra jobb och kanske även ett bättre jobb?
En president kostar pengar, jag vet det. Det kostar säkert lika mycket för oss skattebetalare. Det är inte främst att det kostar som jag vänder mig emot, det är att jag inte får välja vem det är som ska kosta som stör mig. Att ha ett kungahus är inte förenligt med en modern demokrati. Jag skäms för att bo i en monarki, det är skamligt och pinsamt. Kungahuset är inte något vi bör vara stolta över, vi bör skämmas för att vi inte avskaffat det!
Jag har gått ur Svenska kyrkan, nu vill jag även gå ur monarkin! Hur gör jag? Vem kan jag anmäla detta till? Om jag får välja skulle jag faktiskt kunna tänka mig att vara med i Svenska kyrkan om jag får slippa monarkiskiten!
HBT
Rfsl erbjuder vårdrelaterade arbetsplatser en sk HBT-certifiering. I grunden tycker jag att det är fint, dock kan jag väl kanske tycka att vårdrelaterade arbetsplatser inte borde anställa människor som behöver en HBT-certifiering. Jag tycker i grunden att ingen människa som måste HBT-certifieras för att kunna bemöta ALLA människor lika och med ett sinne som inte svärtats av HBT-fördomar och trångsynthet borde få arbeta på någon arbetsplats. År 2010 borde det vara självklart för varje liten människa att behandla alla lika och inte förutsätta att folk är på det ena eller andra sättet...men så är det antagligen inte och kanske behövs en HBT-certifiering, eller?
Personligen jobbar jag med mina fördomar kring osmarta människor. Jag har en tendens att förvånas över hur osmarta och puckade folk kan vara. Jag borde öppna mitt sinne och sluta tro att folk är smarta och begåvade när det finns så många puckon!
Ett företag som borde arbeta mer med sin HBT-profilering är IKEA där skylten för familjeparkeringen ser ut som följer. IKEA borde veta att en familj kan se ut på många olika sätt.
Jag tog mig friheten att göra en ny skylt åt IKEA. En familjeparkeringsskylt som gör att även min familj skulle känna sig välkommen. Om någon på IKEA skulle vilja använda skylten kan jag i just detta fall tänka mig att bortser från copyright-texten högst upp på denna sida.
En annan trevlig HBT-relaterad sak var detta som inte kan betraktas som annat än skadegörelse egentligen, men ack vad trevlig sådan! Gick förbi denna skylt för en tid sedan och kunde inte låta bli att le.
Dofter
Jag har under en tid funderat på det här med dofter. Alla människor har en doft. Kroppsdoften brukar oftast betraktas som mindre trevlig i sociala sammanhang. Detta har resulterat i att människor gör mer eller mindre omfattande försök att maskera sin kroppsdoft genom parfymer, deodoranter och övriga luktagottprodukter.
När det gäller produkter av doftkaraktär finns det skillnader mellan de som är avsedda för män och de som kvinnor brukar använda. Tydligen så har samhället beslutat sig för att herrar och damer icke skola dofta lika. Kvinnodofter har ofta inslag av blommor medan de dofter män föredrar innehåller annat som exempelvis trädofter. Tydligen så är trä manligt och blommor kvinnligt. Jag som inte är någon stor anhängare av denna indoktrinering i det stereotypa samhället har ändå accepterat att det är på detta vis.
En liten stilla undran dock, hur kommer det sig att så många killar då går omkring och luktar ananas om huvudet?! Tydligen finns det ett populärt hårvax som luktar ananas. Jag har inget emot ananas men jag personligen skulle inte tycka att det var vidare manligt (iofs så skiter jag fullständigt i det!) att lukta som en fruktsallad om huvudet. Jag förstår inte att folk som bemödar sig att fixa sitt hår med vax helt struntar i att deras huvuden luktar som en dessert från mitten av 80-talet.
Personligen kör jag oftast på en något otrevlig svettdoft eftersom jag jobbar så hårt och cyklar som en galning till och från jobbet, dessutom kombinerar jag ofta den odören med en frän doft av vitlök eftersom jag tycker om att äta gott och gott för mig ofta är likställt med vitlök! När jag försöker att maskera min kroppsdoft brukar jag antingen dofta underbart av Hanae Mori for men (en japansk designer) eller Paco Rabanne 1 Million.
Orättvisor
När jag traskade hem till hunden på lunchen igår så kom jag att tänka på orättvisor. Jag har tänkt ganska mycket på det den senaste tiden. Det finns många orättvisor i världen. I vissa delar av världen är det många som inte kan äta sig mätta varje dag och dör av svält. I andra delar av världen finns det folk som traskar med en Rolex kring handleden. Det är inte rättvist.
Vissa människor har inte rent vatten att dricka. Andra sätter på vattnet i duschen i god tid för att vattnet ska bli lagom varmt innan de hoppar in i duschen och spolar således ner flera liter bra vatten rakt ner i avloppet. Varken rättvist eller sympatiskt.
När somliga människor sliter och anstränger sig på sin arbetsplats, skyndar sig för att inte vara borta för länge på lunch och kämpar för att bidra till verksamheten finns det parasiter som får betalt redan under sin resa till arbetet och dessutom inte bidrar det minsta till verksamheten. Ingen gillar en parasit och det är inte en rolig eller rättvis situation.
Det finns människor som inte har någonstans att bo och så finns det de som tycker att det finns för få mångmiljonvåningar till salu. Inte rättvist alls.
Ibland hör man folk säga "allt är inte rättvist" och liknande saker. Jag tror aldrig att jag hört någon säga det som inte haft fördel. Det är alltid de människorna som har det bra som tycker att allt inte alltid behöver vara rättvist.
Ska man känna skam för att man har det bra? Nä det tycker jag inte. Jag anser att om man har det bra ska man vara tacksam för det man har och inte glömma att det finns många, väldigt många, som har det mycket sämre. Ödmjukhet, generositet och respekt - fina ledord som jag ville flika in i min lilla predikan här. Dessutom (kanske ingen tröst egentligen) men de som har det sämre får ju försöka tänka på att det alltid finns någon som har det ännu värre...ja tills man kommer till den personen som verkligen har det allra sämst i världen - den personen tycker jag verkligen synd om, verkligen jättesynd om! Kram på den!
Hur tänker friidrottare?
Jag tittade lite på friidrottstävling från Berlin på tv igår. Noterade en mycket förbryllande sak. När det gäller simmare så har det den senaste tiden var lite debatt kring deras dräkter. Tydligen gör dessa dräkter att de simmar snabbare och snabbare och nya världsrekord sätts. Trevligt antar jag, jag bryr mig inte egentligen. När de gäller de som ska springa snabbt verkar det som de inte tänkt alls. Hur kan det när det gäller simmare uppfinnas nya och snabbare dräkter samtidigt friidrottare (ffa de som springer) på absolut världsnivå fortfarande sätter fast sina nummerlappar med säkerhetsnålar så de hänger och slänger och måste bromsa dessa snabba typer. Vidare så ser man diverse halskedjor och långa hår etc. Tänker inte dessa människor på att fladdrande lappar, irriterande kedjor och onödigt långa hår faktiskt bromsar deras framfart? Visst så är motståndet större i vatten än i luft men luften spelar ju faktiskt roll. Skulle luften vara obetydlig skulle man ju inte räkna bort världsrekord som sätts i stark medvind.
Så en liten uppmaning till de som har som jobb att springa snabbt: skala bort allt onödigt samt sätt fast saker som hänger och slänger så ska ni se att det kommer gå undan. Lycka till! Kram!
Att vara kändis
Det är en märklig sak att vara kändis. Jag har ju egentligen inte presterat några under (men egentligen hur många kändisar har det? – ungefär ingen utom kanske Jesus då) men ändå blir jag igenkänd. Tyvärr har jag ännu inte nått sådan kändisstatus att jag får vara med i etermedia och tycka saker. Det skulle vara en bra sak med att vara kändis, att bli bjuden på fester och bli smygfotograferad verkar bara töntigt, men att få tycka saker i det offentliga rummet det är grejer det!
När jag för andra gången åkte till utlämningsstället för Tamiflu i London och kom in där blev jag hälsad med ”Nämen är du här igen” av en tant. Det var inte ens samma tant som betjänade mig förra gången jag var där utan en helt annan tant som uppenbarligen sett mig sitta där och vänta. Medan hon betjänade mig så engagerade hon en annan svininfluensavaccinutlämningsperson i samtalet och menade att jag som varit där så många gånger (här gick jag in och korrigerade henne och sa att det faktiskt bara var andra gången) måste vara väldigt speciell som lyckats hålla mig frisk. Hon spekulerade kring om man kanske skulle ta tester på mig för att se hur jag kunde hålla mig frisk. Jag mottog leende paketet med Tamiflu, skrattade lite falskt och gick.
När vi var på en av våra lokala marknader och skulle handla mat så kände slaktaren igen maken och mig och sade att han visste att vi varit där förra året. Ja, vad säger man... Nu är det nog nära att jag får tycka saker i det offentliga rummet snart, eller vad tror ni?
Avslutar med en bild från Nice.
Att vara anonym och hålla på sin integritet
Som frekvent bloggare och något mindre frekvent twittrare är det svårt att inte undvika att tänka på privatliv och integritet. Jag vet inte om jag skrev ett inlägg om detta for några veckor sedan, kan ha varit så, borde egentligen kolla så jag inte upprepar mig, men det är ju lättare att ni som helt enkelt känner igen att ni har läst ett inlägg kring detta kan sluta läsa nu.
Här kommer några saker jag tänkt på.
1) Ska man lämna ut sitt efternamn och bild i sin blogg? Jag tror att i de allra flesta fall inte har någon som helst betydelse alls. Men ibland tror jag ändå att man ska ta det säkra före det osäkra och tänka efter en gång extra. Kanske är det en generationsfråga. De yngre i samhället lever ju större delen av sina liv på internet. I min blogg delar jag med mig av vissa saker men vissa saker är jag ganska noga med att inte dela med mig av. Jag skriver exempelvis mycket sällan (om det ens har hänt) ut namn på mina vänner, på min make eller på familjen.
2) Bilder - som jag skrev tidigare så trivs jag för det första inte alls framför kameran, trivs mycket bättre bakom. Vidare så känner jag att om jag ska kunna vara aningens anonym så kräver ju det att jag inte lägger ut bilder på mitt ansikte. En dag kanske jag gör det, men just nu tycker jag att det känns bra att inte göra det. Jag vet att det finns bilder på mig på nätet, vilket är något som faktiskt gör mig ganska irriterad. Bilderna är tagna av andra människor och ligger på Facebook. Om det bara var så att dessa låg där och jag råkade vara med är en sak, men nu är bilderna "taggade" (eller vad det heter) - dvs det är utmärkt på bilden vem som är jag. Detta gör också att jag på min Facebooksida får upp en massa bilder på mig. Jag har EN bild på facebook som jag själv lagt dit, den enda bilden tyckte jag var nog, det tyckte inte andra. Personligen anser jag att man faktiskt ska fråga innan man lägger ut bilder på folk på nätet. (Nu vet jag att vissa nära och kära (och några andra också) fick sig en känga - men det förtjänar ni faktiskt! Jag vill inte ligga ute på internet med min bild och mitt för- och efternamn kopplat till bilden! Och ska jag göra det vill jag själv välja vilken bild det ska vara!)
3) Jag är ganska diskret med var jag bor och vad jag jobbar med. Det beror på att det faktiskt sällan är viktigt för någon annan att veta var jag bor och för att jag har ett sådant arbete där integritet är viktigt. Ok, nu har vi konstaterat att jag är typ superhemlig. Men varför? Vad är det jag är så rädd för? Jag är väl egentligen inte rädd...men jag förespråkar viss försiktighet. Jag har några tankar när det gäller saker andra mindre diskreta människor postar utan eftertanke på nätet. Exempelvis kan jag tänka mig att i framtiden kan mycket väl arbetsgivare luska ut var man har sin blogg och läsa den och skapa sig en bild av en som man kanske inte alls vill att en potentiell arbetsgivare ska ha, det kan ju faktiskt göra att man inte får ett jobb. När det gäller bilder så är de mycket lätta att photoshoppa (man kan exempelvis lätt klistra ett huvud på någon annans kropp eller placera en person i ett helt annat sammanhang). Jag skulle inte vilja vakna en dag och inse att någon manipulerat en bild så att det ser ut som jag är på dansbandsfestival eller på sci-fi-konvent! Jag vill dessutom inte att jag under en semester i exempelvis Botswana märker att någon har stulit ens bild och använt den i ett sammanhang som inte alls är rätt eller passande, för att marknadsföra laxermedel eller dieselmotorer exempelvis.
Ps. När det gäller gudbarnets bilddagbok är det en helt annan sak eftersom den är lösenordsskyddad.
Här kommer några saker jag tänkt på.
1) Ska man lämna ut sitt efternamn och bild i sin blogg? Jag tror att i de allra flesta fall inte har någon som helst betydelse alls. Men ibland tror jag ändå att man ska ta det säkra före det osäkra och tänka efter en gång extra. Kanske är det en generationsfråga. De yngre i samhället lever ju större delen av sina liv på internet. I min blogg delar jag med mig av vissa saker men vissa saker är jag ganska noga med att inte dela med mig av. Jag skriver exempelvis mycket sällan (om det ens har hänt) ut namn på mina vänner, på min make eller på familjen.
2) Bilder - som jag skrev tidigare så trivs jag för det första inte alls framför kameran, trivs mycket bättre bakom. Vidare så känner jag att om jag ska kunna vara aningens anonym så kräver ju det att jag inte lägger ut bilder på mitt ansikte. En dag kanske jag gör det, men just nu tycker jag att det känns bra att inte göra det. Jag vet att det finns bilder på mig på nätet, vilket är något som faktiskt gör mig ganska irriterad. Bilderna är tagna av andra människor och ligger på Facebook. Om det bara var så att dessa låg där och jag råkade vara med är en sak, men nu är bilderna "taggade" (eller vad det heter) - dvs det är utmärkt på bilden vem som är jag. Detta gör också att jag på min Facebooksida får upp en massa bilder på mig. Jag har EN bild på facebook som jag själv lagt dit, den enda bilden tyckte jag var nog, det tyckte inte andra. Personligen anser jag att man faktiskt ska fråga innan man lägger ut bilder på folk på nätet. (Nu vet jag att vissa nära och kära (och några andra också) fick sig en känga - men det förtjänar ni faktiskt! Jag vill inte ligga ute på internet med min bild och mitt för- och efternamn kopplat till bilden! Och ska jag göra det vill jag själv välja vilken bild det ska vara!)
3) Jag är ganska diskret med var jag bor och vad jag jobbar med. Det beror på att det faktiskt sällan är viktigt för någon annan att veta var jag bor och för att jag har ett sådant arbete där integritet är viktigt. Ok, nu har vi konstaterat att jag är typ superhemlig. Men varför? Vad är det jag är så rädd för? Jag är väl egentligen inte rädd...men jag förespråkar viss försiktighet. Jag har några tankar när det gäller saker andra mindre diskreta människor postar utan eftertanke på nätet. Exempelvis kan jag tänka mig att i framtiden kan mycket väl arbetsgivare luska ut var man har sin blogg och läsa den och skapa sig en bild av en som man kanske inte alls vill att en potentiell arbetsgivare ska ha, det kan ju faktiskt göra att man inte får ett jobb. När det gäller bilder så är de mycket lätta att photoshoppa (man kan exempelvis lätt klistra ett huvud på någon annans kropp eller placera en person i ett helt annat sammanhang). Jag skulle inte vilja vakna en dag och inse att någon manipulerat en bild så att det ser ut som jag är på dansbandsfestival eller på sci-fi-konvent! Jag vill dessutom inte att jag under en semester i exempelvis Botswana märker att någon har stulit ens bild och använt den i ett sammanhang som inte alls är rätt eller passande, för att marknadsföra laxermedel eller dieselmotorer exempelvis.
Ps. När det gäller gudbarnets bilddagbok är det en helt annan sak eftersom den är lösenordsskyddad.
"För han är faktiskt farbrorn som inte vill va' stor..."
Minns ni denna?
Under helgen hade vi besök av vara föräldrar, mina päron och makens päron, fyra vuxna alltså (för varken jag eller maken kan väl räknas till den gruppen ännu(?). Det var riktigt trevligt!
När jag var yngre tänkte jag att man blev vuxen när man kanske fyllde 18, 20 eller så och att man var helt klart gammal när man fyllt 30 år. Nu har jag redan hunnit fylla 18 och 20 för ganska länge sedan och funderade ett tag på om jag helt enkelt skulle flytta vuxengränsen till 50 år. Jag kan i vissa avseenden känna mig mycket vuxen. Att vara gift känns vuxet och väldigt fint (eftersom jag har världens bästa make!). Att ha hund känns vuxet. Att ha (om än bara tillfalligt) tre lägenheter i tre olika länder känns lite vuxet (och trevligt globalt). Att ha ett arbete känns vuxet. Att ha gudbarn och fadderbarn (alltså ett odöpt gudbarn) känns vuxet.
Hm, jag vet inte om det är så hemskt att bli vuxen egentligen. Jag vet inte vad det är med det vuxna jag skyr egentligen. Efter att ha spaltat upp lite vuxensaker ovan så går det inte riktigt att blunda för 1) jag är vuxen och 2) jag tycker ju faktiskt att det är trevligt att vara vuxen!
Så till alla småglin - ni har verkligen något att se fram emot! Att vara vuxen rockar! Man måste betala skatt och räkningar, man måste städa och diska, man måste laga mat, man måste betala försäkringar, man måste jobba, man har inget sommarlov, man har bara semester i några veckor, man måste...man måste och man måste...
Under helgen hade vi besök av vara föräldrar, mina päron och makens päron, fyra vuxna alltså (för varken jag eller maken kan väl räknas till den gruppen ännu(?). Det var riktigt trevligt!
När jag var yngre tänkte jag att man blev vuxen när man kanske fyllde 18, 20 eller så och att man var helt klart gammal när man fyllt 30 år. Nu har jag redan hunnit fylla 18 och 20 för ganska länge sedan och funderade ett tag på om jag helt enkelt skulle flytta vuxengränsen till 50 år. Jag kan i vissa avseenden känna mig mycket vuxen. Att vara gift känns vuxet och väldigt fint (eftersom jag har världens bästa make!). Att ha hund känns vuxet. Att ha (om än bara tillfalligt) tre lägenheter i tre olika länder känns lite vuxet (och trevligt globalt). Att ha ett arbete känns vuxet. Att ha gudbarn och fadderbarn (alltså ett odöpt gudbarn) känns vuxet.
Hm, jag vet inte om det är så hemskt att bli vuxen egentligen. Jag vet inte vad det är med det vuxna jag skyr egentligen. Efter att ha spaltat upp lite vuxensaker ovan så går det inte riktigt att blunda för 1) jag är vuxen och 2) jag tycker ju faktiskt att det är trevligt att vara vuxen!
Så till alla småglin - ni har verkligen något att se fram emot! Att vara vuxen rockar! Man måste betala skatt och räkningar, man måste städa och diska, man måste laga mat, man måste betala försäkringar, man måste jobba, man har inget sommarlov, man har bara semester i några veckor, man måste...man måste och man måste...
Avslutar med en bild från i lördags . London 2009
God morgon!
Imorse vaknade jag tidigt helt i onödan. Iofs, jag gillar egentligen inte att sova, det är ju i mångt och mycket slöseri med tid. Om jag kunde få välja skulle jag hellre inte behöva sova, skulle hellre sitta och titta på dålig amerikansk tv - det är INTE slöseri med tid. Eller jo, det är det faktiskt kanske.... Men igår började jag av olika anledningar (ffa en) fundera kring hur mycket man lärt sig från tv. Jag vet att min generation snappat upp ett och annat från tv, den generation som kom efter har snarare lärt sig saker från internet och andra källor. Jag gissar att genereationen innan lärde sig saker från böcker. Så vad är då bäst? Ja, det kan man fråga sig... Personligen skulle jag ju säga att tv är klart bäst, det är bara bänka sig framför den så blir man matat med kunskap (?). Böcker, tidningar och internet kräver ju visst engagemang istället. Så med andra ord borde alltså min generation vara den mest bildade eftersom vi sett så mycket på tv och i grunden är ganska lata, eller inte.
Haha nä, jag har ingen aning om något av det där, en helt klar brist på bildning antagligen. Men vad jag vet är att jag lärt mig ganska mycket från tv, jag har lärt mig om andra kulturer (ok kanske egentligen bara den amerikanska), jag har lärt mig språk (ok, kanske bara engelska) och jag vet att den "officiel state bird of Mississippi" är mockingbird. Hm, jag kanske borde läsa mer böcker...
Ha en fin dag!
Tycker att det nästan ser ut som hästen skrattar - skön kontrast till den sura polisen. Synd bara att jag råkade få med en massa huvuden i underkant.
Haha nä, jag har ingen aning om något av det där, en helt klar brist på bildning antagligen. Men vad jag vet är att jag lärt mig ganska mycket från tv, jag har lärt mig om andra kulturer (ok kanske egentligen bara den amerikanska), jag har lärt mig språk (ok, kanske bara engelska) och jag vet att den "officiel state bird of Mississippi" är mockingbird. Hm, jag kanske borde läsa mer böcker...
Ha en fin dag!
Tycker att det nästan ser ut som hästen skrattar - skön kontrast till den sura polisen. Synd bara att jag råkade få med en massa huvuden i underkant.
