Små bitar ur min vardag

Igår var jag på museum igen. Jag förärande under gårdagen Science Museum med min närvaro, där trängdes jag med fingrande barn (man fick röra på många av sakerna så det var helt ok). Tyckte utställningen var riktigt trist och ointressant. Jag tror inte alls att jag var rätt målgrupp. Hade jag varit ett fingrande barn hade jag nog tyckt att det var kul.

Jag tycker inte om att fingra på saker som alla andra redan fingrat på (som dörrhandtag exempelvis). Det finns mycket otrevliga bakterier och smust som det är trevligt att inte få på sina händer. Som tur är har jag oftast min flaska med Antibacterial Hand Gel med mig i ficka eller väskan. Den ska tydligen döda 99,9% av bakterierna på händerna. Lycka!

Idag var vi och tittade på The Boat Race (mellan Cambridge och Oxford). Var en trevlig upplevelse, var lite folkfestligt och trevligt. Det roligaste var när folk hade ställt sig lite väl nära kanten och blev blöta, de hade inte tagit med i beräkningen att tidvattnet varierar med ca 5,5 meter över en dag (om jag fattat det hela rätt) samt att de inte tagit med i beräkningen att båtar orsakar vågor. Dessa optimistiska människor som även till viss del var den typen av människor som absolut tycker att de ska stå längst fram och se bättre än alla andra (ni vet den där typen som liksom knuffar sig fram och inte tänker vidare mycket på andra människor) fick vad de förtjänade skulle vissa kunna tycka...

Vem vann? Ja, jag hade ingen aning tills jag tittade på nätet för någon minut sedan. Grattis Oxford!

Just nu är det den här Earth Hour, om jag inte missuppfattat det hela. Vi har inga lampor tända (om man inte räknar den lilla i ugnen - för den gick faktiskt inte att välja bort om man ville ha ugnen på, och det ville vi eftersom vi håller på att laga mat). Om jag har förstått saken rätt så är det bara lamporna man inte skulle ha på under denna timme, övriga enerislukande produkter skulle vara ok. Jag antar att det beror på att denna timme inte handlar om att spara el i första hand utan är en manifestation för vårt klimat.

Dock vandrade mina tankar en sväng medans jag traskade runt i lägenheten och höll i ett värmeljus. Om det hade varit för att spara på enerig under 60 minuter - hade det då varit bättre med ett värmeljus än en glödlampa? Hur mycket energi går det åt för att framställa ett värmeljus? Troligtvis mindre än för att tillverka en glödlampa. Hur mycket energi går det åt för att producera lika många värmeljus som krävs för att få lika mycket ljus som en glödlampa kan ge? (Nu vet jag att livslängden för en glödlampa varierar mycket, men det gör den även för värmeljus.) Sedan måste man ju för att få en korrekt bild av det hela räkna med hur mycket energi det krävs för att frakta produkterna, för att paketera dessa, för oss att få hem värmeljusen respektive glödlamporna från affären etc. Blir mycket att räkna på...

Dator går på batteri just nu så jag antar att den är helt ok att använda även under Earth Hour.

(Ang länken ovan - tyckte det var roligare så och faktiskt relevant.)

Minns ni låten Summer Girls med LFO? I den låten förekommer Cherry Coke, kring 2:08 i låten tror jag. Jag är ju en person som verkligen uppskattar den konstgjorda körsbärssmaken (även den färska för den delen). Idag slog jag således till på en flaska Diet Cherry Coke, mums!

Idag var det mulet, sedan lite soligt, sedan mulet igen och sedan regn och hagel. Ganska otrevligt väder faktiskt. Vi ägnade en stund på dagen åt att traska på Portobello Road och tittade på marknaden där. Det var mycket skräp som var till försäljning. Dessutom var det saker som kanske inte kan klassas som skräp men som var prissatt helt galet, ungefär som de gör på flygplatser (där allt kostar sjukt mycket (bortsett från det som är skattefritt som kan vara billigare), de verkar inte alls ha koll på vad saker kostar i den riktiga världen).

Sedan gick vi hem och köpte med oss mat från den indiska restaurangen vi inte ännu testat på vår lilla gata. Maten var mycket god. Det jag beställde var så starkt att det började pirra i kinderna, som det (gissar jag) känns just innan man drabbas av ett partiellt känselbortfall i de regionerna. Underbart med stark mat - då känner man liksom att man lever!

För några dagar sedan då jag köpte den nionde boken om Mma Ramotswe fick jag som en liten gåva A Woman from Botswana, Alexander McCall Smith on the origins of Precious Ramotswe: Botswana's only - and finest - female detectiv. Det var 14 sidor av väldigt trevlig läsning. Ser verkligen fram emot att börja läsa The Miracle at Speedy Motors!

Böckerna, som jag så många gånger tidigare prisat, är så väldigt mysiga. Jag vill inte att de ska ta slut. Det är så att jag kan gå förbi boken där den ligger och titta lite på den och bara mysa. Mysa av tanken att den ligger där och när jag väl lyfter upp den och börjar läsa så väntar stunder av feel good-läsning.

Vad typiskt! Jag var och tog kort till mitt nya körkort i en fotoautomat idag. Fick fyra stycken kort där jag ser ut som en fullständig idiot, men det kan jag leva med. När jag sedan skulle fylla i blanketten vår ambassad så vänligt skickat hit gick det helt åt skogen! Min namnteckning blev fel. Jag fattar inte hur det gick till. Jag har skrivit mitt namn massor av gånger eftersom jag nästan uteslutande betalar saker med kort och då mitt kort inte har ett chip kan jag i detta land inte använda mig av koden som tillhör kortet utan måste skriva under ett papper. När jag skaffade mitt förra körkort för tio år sedan (tänk vad tiden går...) arbetade jag väldigt mycket med att få min namnteckning just som jag ville ha den. Jag skrev då mitt namn väldigt många gånger på ett papper och valde den bästa av dessa (säkert 35 st) underskriftförsök, sedan skickade jag den genom en kopiator och förminskade den för att få just rätt storlek sedan kalkerade jag över den i den där rutan där man skulle skriva under och fyllde sedan i med en bra penna.  

När jag skulle skriva under denna gång gick det inte lika lätt. Testade att skriva mitt namn ett par gånger och tänkte att det fick duga. Sedan när jag skulle skriva på själva blanketten blev det helt galet. Det blev inte bara fult det blev även fel. Jag kan verkligen inte begripa hur det kunde gå fullt så illa, men det gjorde det. Så nu har jag fått be ambassaden att skicka mig en ny blankett. Hade det varit en dag då jag vaknat med något mindre bra självförtroende hade jag blivit deppig av att jag inte ens klarar av att skriva min namnteckning. Jag antar att jag inte skriver fint och rätt under press. Tur att jag lider av paralyserande hybris annars kunde det blivit en dålig dag av denna fredag.

Läste tidigare i en blogg om storstadsmänniskor var annorlunda jämfört med människor i mindre städer. Tesen (om jag kommer ihåg rätt - rätta mig gärna om det var fel) var att människor inte brydde sig lika mycket om varandra i en storstad (Stockholm var det i detta fall) som de kanske gör i en mindre stad.  

Jag har ingen aning ska jag börja med att skriva. Mina erfarenheter av Stockholm är att människor inte alls bryr sig om varandra. Folk är i allmänhet faktiskt ganska otrevliga. Ingen tackar om man håller upp en dörr, folk håller mycket sällan upp dörrar åt varandra generellt i Stockholm. Folk säger inte ursäkta om de råkar krocka med en på gatan eller om de råkar köra sin kundvagn rakt över ens fot (ja, det har hänt). Det ska väldigt mycket till för att någon ska resa sig och erbjuda sitt säte till någon som har svårt att står på tåget eller bussen. Folk ser generellt sura ut. Men jag tror inte att det är ett storstadsfenomen. Jag tror att det är ett stockholmsfenomen. Stockholmare är väl bara lite otrevliga helt enkelt, kanske beror på att alla anstränger sig så väldigt mycket för att försöka se så coola ut som möjligt. Tolka mig inte fel, jag älskar Stockholm...  

Jag har nu bott i London (som är en mycket större stad än Stockholm) ett litet tag och redan hunnit notera att folk är så väldigt mycket trevligare här. Dels för att de säkert rent kulturellt är artigare, det är väldans mycket thank you och please men säkert också för att de faktiskt är trevligare här. Som exempel kan jag nämna att när jag skulle på en middag för ett tag sedan var jag sen (pga en jobbgrej) så jag hade inte riktigt koll på vart jag skulle. Jag hade klivit av bussen på rätt ställe, så långt var jag säker, men hur jag skulle gå sedan hade jag ingen aning om. När jag stod där och såg lite förvirrad (inte förtvivlad, rädd, olycklig eller ledsen utan just bara lite förvirrad) kom det fram en vänlig man och frågade om jag behövde hjälp. Han tyckte jag såg lite vilsen ut. Jag förklarade att jag försökte få kontakt per telefon för att kunna få instruktioner kring hur jag skulle gå. Han önskade mig lycka till och jag tackade så artigt för vänligheten. Jag har aldrig varit med om att någon stannat och visat omtanke om en vislen medmänniska i Stockholm (iofs så har jag inte varit vidare vilsen i Stockholm heller vilket kanske förklarar saken...). I tunnelbanan är det vanligt att folk reser sig upp och erbjuder medmänniskor sitt säte. Har sett det fler gånger här i London på bara några veckor än under år av pendlande i Stockholm.

Hur kan någon enda människa vara värd en bonus på massor av miljoner eller en pension på vidrigt många miljoner? Jag kan verkligen inte se hur en ensam liten människa kan utföra ett arbete som gör att den personen förtjänar så mycket pengar som vissa chefer har. Dygnet består av 24 timmar, det gäller för alla och ingen enda människa kan utföra ett sådant arbete att det bör belönas med dessa hutlösa summor som nu uppdagas i media. Att sedan mycket av pengarna dessa människor utan känsla för etik och med total avsaknad av moral sliter åt sig är pengar som kommer från människor som arbetar hårt (säkert mer hårt än dessa giriga avskum) gör ju saken ännu värre. Många av dessa människor gör ju inte ens ett viktigt arbete egentligen, att vara vd för en bank kan väl inte vara vidare svårt och det krävs nog inte någon mer avancerad utbildning för det heller. Det finns väldigt många människor som gör ett så mycket viktigare arbete som förtjänar stora delar av dessa vansinniga summor mer än exempelvis AMF-cheferna. Exempel på människor som jag anser gör viktiga saker är människor som arbetar med renhållning (vi skulle vada i sopor, få massor med sjukdomar och bli invaderade av råttor och andra skadedjur om inte sophämtningen fungerade), människor som arbetar med barn (de är ju vår framtid) och människor i sjukvården etc. (listan kan göras lång).  

Jag gillar pengar. Jag skulle gärna ha massor med pengar. Jag tror att de flesta människor tycker att det är ganska trevligt med pengar (eller kanske inte direkt själva pengarna i sig, utan mer vad man kan göra om man har pengar), men jag tycker att det måste finnas någon rimlighet i det hela. Vi kan inte ha en värld där några få roffar åt sig hutlösa summor. Dessa människor måste helt sakna skam i kroppen!!! Fy!

Det ska väl tilläggas att jag inte har något problem med att människor faktiskt har olika löner, det är så samhället fungerar. Vi förtjänar inte alla samma lön, men det måste finnas någon rimlighet i det hela.

Idag har jag varit på museum, eller galleri kanske det var. Var på The Saatchi Gallery och såg en utställning med samtida konst från Mellanöstern. Senast jag var på konstmuseum kan man läsa om här, jag var väldigt missnöjd den gången. Denna gång var mitt besök på museum, mitt gästspel i kulturetablissemangets något märkliga värld kan man kanske kalla det, mycket givande. Jag lämnade Saatchi Gallery med en känsla av att dagen faktiskt varit givande.

Har just sett ett avsnitt av Damernas detektivbyrå på BBC One. Det var inte mycket som var rätt. Jag har läst åtta av böckerna och flera av dem på orginalspråket (dvs ingen risk för brister i översättningar) och jag kände inte alls igen mig. Visst, serien är ju säkert bara en tolkning av böckerna men ska man tolka mästerverk så måste man väl göra de rättvisa?! Böckerna är ju, vilket alla som läst dem självklart inser, mycket svåra att göra tv och film av men att göra vad BBC nu visar är inte rätt. Jag orkar inte ens bemöda mig att rada upp hur mycket som var fel, så många saker finns det att anmärka på efter bara ett avsnitt. Jag hoppas innerligt att någon gör ett nytt försök och gör en riktigt bra tv-serie av böckerna alternativt om vi vi världen kan nå konsensus och enas kring att vi låter historierna finnas i böckerna och leva vidare i våra huvuden. Men att göra skräp av något som är så fint och Precious (haha nu var jag fyndig - vilket ni som läst böckerna inser) är riktigt tragiskt!

Igår hade vi tre vänner över på middag, eller en av personerna är en bebis och deltog således inte i själva ätandet av middagen. Vi bjöd på risotto (ett mycket bra recept!) och pilgrimsmusslor. Till efterrätt hade vi planerat att göra en tarte tatin med äpplen. Dock hittade vi inte någon smördeg och i ren panik tog vi någon slags formar som man egentligen skulle göra yorkshirepudding av (för de såg ut att vara av smördeg). Fyllde efter gräddningen dessa med en äppelkompott vi gjort. Blev väl inte helt lyckat, vi hade köpt en rabarberpaj som back up om det skulle gå helt åt skogen, men gästerna åt av yorkshirepuddingssakerna med äpple i så vi tog inte fram rabarberpajen. Dryck: Först drack vi någon sorts bubbel och sedan drack vi ett Sancerre Rosé 2006 till maten.

En av mina favoritbloggare skrev tidigare i veckan ett inlägg om hur privat man egentligen ska förhålla sig på sin blogg. Han funderade på hur personlig och privat man ska vara. I Samuels blogg får man som ni vet ta del av små bitar ur min vardag. Det är små bitar, min vardag är mer diger och omfattande än vad som speglas i bloggen. Man får som läsare av Samuels blogg ta del av mina tankar, åsikter och funderingar, men det är bara en liten del jag bjuder på här, det finns mycket mer i mitt huvud än vad som hamnar på bloggen. Anledningen till att inte allt som finns i mina tankar hamnar i bloggen beror dels på att mycket av det faktiskt inte är någons annans ensak och dels beror det på att ganska mycket skulle vara tämligen onintressant att läsa om och dels beror det även på att om jag skrev ner allt jag tänkte skulle bloggen bli väldigt lång och jag skulle antagligen inte orka skriva allt och ni läsare skulle garanterat inte orka läsa allt.
 
Anledningen till dessa rader om hur privat man ska vara kom sig av att vi nu på förmiddagen kollade på Google Earth och insåg att vårt privatliv inte kommer att vara på det vis vi tidigare har upplevt det. Vi noterade att huset vi bor i i Frankrike var mycket väldokumenterat och att våra franska balkonger var fotade med god skärpa. Nu var vi troligtvis inte i det hemmet just då vilket var tur. Tänk om det var så att vi knarkade och inte ville att någon skulle veta om det, tänk vidare om det var så att vi satt just vid vårt fönster och knarkade när bilderna togs, då hade hela världen sett att där sitter Samuel och hans make och knarkar. Nu knarkar vi självklart INTE (vilket bör noggrannt noteras), men privatlivet är inte alls som vi tidigare var vana vid. Även om de flesta ansikten av överblurrade så hade ju alla som vet var vår lägenhet ligger med stor lätthet listat ut att det var vi som satt där och knarkade (återigen, vi knarkar naturligtvis inte - det är bara ett exempel på en aktivitet som jag gissar att folk som håller på med den kanske inte vill att alla ska veta om att just de knarkar).  

Jag brukar alltid säga att jag inte har något emot övervakningskameror. Här i London finns det hur många som helst. Min åsikt är att har man inget att dölja så spelar det ingen roll om någon filmar en. Skillnaden här är ju att dels så hamnar oftast inte bilder från övervakningskameror på nätet för allmän beskådan och dels så kan man ju faktiskt välja att inte gå just där man ser att det finns en övervakningskamera. Dessutom finns ju kamerorna där till stor del för att jag ska kunna känna mig säkrare och för att skydda egendom. Skillnaden mellan Googles intrång i mitt privatliv och övervakningskameror är stor. Jag har inte valt att Google ska fota mitt hem och jag har absolut inte valt att mitt hem ska ligga ute på nätet för allmän beskådan. Dessutom såg jag att våra träjalusier som var nervevade verkligen behöver målas om.  

Undrar var jag kan lämna in min protest...

Igår var vi på Harrods och tittade på saker, mest intressant var det att titta på fossilerna som man kunde köpa om det var så att man hade massor med pengar över. I min värld är det en konstig sak att sälja. I min värld hör föremål av denna karaktär hemma på museum. Jag tycker att det är konstigt att man kan köpa en bit av vår historia, av vårt arv. Men tänker man efter kanske det egentligen inte är så märkligt. Man kan ju köpa hus, konstruktioner, kost, mark etc som även de har ett historiskt värde och således bör vara av allmänintresse så att man kan köpa fossil är kanske inte så konstigt. Att dessa föremål sedan inte var de mest vackra ting man kan tänka sig att ha i sitt hem är ju en helt annan sak. För mig som är en Harrodsnovis blev jag föga imponerad av etablisemanget vad shopping anbelangar. Jag tycker shoppingen på Galeries Lafayett i Paris är bättre.

Ja just det, tydligen är det inte alla som klurat ut att de ord som är understrukna kan man klicka på så poppar det upp en anna sida som jag på något vis kände för att länka till. Tror att jag tagit upp detta i bloggen för något år sedan, men för nytillkomna läsare kan det vara bra information kanske. Jag måste dock säga att de allra flesta sakerna jag länkar till är rent strunt men nja, har man inget bättre att göra kan man ju klicka lite.

Eftersom jag lever med uppfattningen att vi inte har några pengar (jag vet att det är flera som inte alls håller med om det) så har jag gjort det till en sport att göra av med så lite pengar som möjligt varje dag. Eftersom jag inte kommer börja jobba på ett par månader så tycker jag att det är sunt att inte göra av med några pengar alls även om det är svårt. Men jag måste säga för att vara en person som gillar att köpa saker (och att dessutom vara en sådan person i London) så tycker jag att jag varit väldigt bra på att inte göra av men pengar. Egentligen gillar jag inte att snåla men när man väl beslutat att det är en sport och en utmaning så kommer den där tävlingsmänniskan fram i mig, den där som inte förlorar och inte misslyckas. Igår får jag nog säga att den där vinnande personen (Tävlingssamuel) fick sig en liten knäpp på näsan. Jag handlade. Köpte kuvert, frimärken och ett kort (tänk att jag köpte ett kort - det har jag inte gjort på flera år tror jag, jag älskar ju att göra kort, men tyvärr har jag inga saker här som man kan göra kort av och inte tänker jag köpa några heller).  

Eftersom jag ändå var i göra-av-med-pengar-läge så tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök med KFC. Det var öppet, såg inget anslag om att någon kortterminal skulle vara trasig så allt verkade vara ok. Dock såg jag inte längre den stora skylten med den mat jag tänkt att testa, vad skulle jag göra nu? Jag hade ställt in mig på att jag skulle beställa just denna rätt och nu fanns den inte. Eller gjorde den det? Jag letade och letade på menyn men kunde inte se den, det kluriga var att jag inte riktigt minns vad den hette, hade jag gjort det hade ju saken varit enkel då hade jag kunnat frågat om den fanns men eftersom jag inte hade koll på namnet så var det inte så enkelt. Suck! Efter att ha stått där inne och sett förvirrad ut lämnade jag snabbmatshaket hungrig och gick till mataffären istället.  

I mataffären frågade killen i kassan "Are you alright?". Undrar om det var så att jag fortfarande såg förvirrad ut efter KFC-misslyckandet eller om det bara var hans sätt att säga "Tjena, läget?", jag svarade att det var bra med mig, tackade artigt (utan att buga) och gick hem. Jag måste ju säga att de är väldigt artiga i detta land. Man är ju van att kassapersonal i Sverige säger "Hej" (om ens det) här borta frågar de hur man mår etc. Inte för att jag tror att de bryr sig det minsta om min hälsa eller så men det kan ju upplevas lite trevligt när någon frågar.

Igår fick jag brev från den svenska ambassaden. Det var spännande, eller själva brevet var inte det minsta spännande, det var bara papper jag behöver för att kunna förnya mitt körkort som jag tog för tio år sedan. Det som var spännande var att brevet faktiskt kom fram. Det står inte vem som bor var i huset (det står inte ens vem som bor i huset) och all post slängs in innanför porten i en hög men mitt brev hittade hit vilket var skoj.  

Klockan är nu strax efter nio här i London. Jag har varit ute och sprungit i Holland Park och Notting Hill. Vädret är strålande fint. När jag påbörjade min tur var det lite kallt om händerna men det blev varmare efter en stund. Idag kändes det lite lättare att springa, senast var det lite trögt i starten men denna gång tror jag benen var mer redo för vad som förväntades av dem.  

Nu ska jag äta kakor och kolla på tv en stund.

Vi hade planerat att äta på KFC efter paraden. Och ja, jag vet...det är riktig junk food! Riktigt riktigt illa faktiskt, men eftersom jag faktiskt aldrig ätit på ett KFC-ställe tyckte jag att det var idé att faktiskt testa, man har ingen rätt att dissa något om man inte testat det först. När vi traskat runt en stund och letat efter en KFC-restaurang (om man nu kan kalla det för restaurang, kanske att snabbmatshak är ett bättre ord) hittade vi en, den hade dock tillfälligt fel och kunde inte ta kort, eftersom vi är människor utan kontater men med kort gick det inte så bra för oss så vi traksade vidare. När vi ungefär var hemma tänkte vi prova lyckan hos vår lokala KFC men till vår besvikelse hade de stängt i två timmar just när vi kom, minns faktiskt inte riktigt varför de höll stängt. Det slutade med att vi köpte med oss indisk mat. Var gott dock kanske inte så varmt som man hoppats på. Man kan tydligt dra slutsatsen är det tydligen inte alls är meningen att vi ska äta på KFC...

Tänkte att jag kanske skulle gå på stan en längre sväng idag, så blev det inte. Satte mig i solen vid Tower Bridge och läste en stund i boken av Alexander McCall Smith som jag håller på med nu (The Good Husband on Zebra Drive), jag försöker läsa den så långsamt som möjligt för att den inte ska ta slut så snabbt. Var riktigt härligt att sitta där i solen, läsa, ta en liten paus då och då och titta på folk för att sedan försvinna in i bokens trivsamma värld igen.  

Under en paus från boken var den en glad man i turban som bad mig ta kort på honom med hans mobilkamera när han stod där i solen med Tower Bridge i bakgrunden. Turbanen är väl ett festligt plagg. Hur fungerar en sådan, jag skulle gissa att man lindar den kring sitt huvud varje morgon för att sedan trassla ut den på kvällen. Om jag tillhörde de som tyckte att en turban på huvudet var käckt skulle jag nog sy ihop turbanen så det blev som en mössa, inte skulle jag orka stå och linda och fixa med den varje morgon och jag skulle ju absolut inte orka trassla ut flera meter (hur lång nu en turban kan tänkas vara) turban varje kväll.  

Eftermiddagen igår ägnade jag åt att gå, långt långt långt... Hade så sjukt ont i fötterna när jag kom hem. Att sätta fashion före function kan verkligen utsätta fötterna för smärta. Hade planerat att köpa nya strumpor efter som jag inte riktigt hade lust att tvätta. När det gäller strumpor så anser jag att det inte finns någon mening med att lägga några större summor pengar på plagg av den karaktären. När det gäller andra plagg så är jag inte riktigt av samma uppfattning. Min plan var alltså att hitta strumpor till ett lite lägre pris än dyrt. Det var ingen lätt uppgift. Jag avbröt mitt sökande när maken ringde, då stod jag utanför Prada (som ligger ungefär mittemot Chanel). Vi möttes upp vid Piccadilly Circus och ungefär där råkade jag dessutom hitta strumporna jag sökte.

Till alla er som suttit på nålar och undrat hur det skulle gå...nu kan jag meddela att vi skrivit på ett första avtal och betalat en stor deposition för att säkra en lägenhet i Earl's Court. Sedan får vi se om vi blir godkända som hyresgäster...men jag hyser stor tilltro att våra titlar kan ta oss en bra bit.

Noterade att jag faktiskt (oväntat nog) inte har kommenterat förlovningen mellan kronprinsessan och hennes kille.


Jag kom att tänka på det hela när jag lästa detta blogginlägg. Det är ingen blogg jag läst tidigare, hamnade på den via denna blogg som jag läser.

Jag tycker inte att det är konstigt att folk glädjs med de tu. Jag gör det också, jag blir glad åt all sund kärlek i denna värld. Exempelvis såg jag ett avsnitt av den där tv-serien Airlines (eller vad den heter), den om Easy Jet-personalen där en snubbe friade till sin kvinna, var mycket vackert och romantiskt på ett billigt tv-sätt. Jag blev glad. Jag blev precis lika glad som när någon annan förlovat sig. För mig är det det som är hela grejen med monarkiskiten, det fungerar inte för mig. I min värld ska alla människor vara lika mycket värda, ingen ska vara mer värd, mer märkvärdig, med speciell än någon annan. Människovärdet är lika för ALLA, och lika okränkbart för ALLA. Att man i en modern (och sammanhanget gör att jag använder ordet modern med viss avsmak!) demokrati som Sverige ärver jobbet (eller ämbetet eller vad 17 det kallas) som stadschef är totalt förkastligt! Att ärva en sådan titel innebär ju att pöbeln och patrasket tillåter att detta får ske i vårt land, att dessa människor i sin villfarelse tror att dessa människor skulle vara mer värda än någon annan. Jag håller med om att ett kungahus är en del av vår historia, men det hör till vår historia, inte till vår framtid. Länge leve republiken!

(Jag vill dock informera om att jag inte alls hyser några aversioner mot personen som skrev inlägget ang vår monarki, det är en vanlig missuppfattning och eftersom ALLA är lika mycket värda har vi alla rätt till en åsikt...även om vissa tycker fel!)