Små bitar ur min vardag

För att sluta dagen på ett lite trevligare sätt bjuder jag på en bild jag tog i London. Längtar tillbaka ibland...

Så lyder mitt nuvarande soundtrack.

 

Efter att ha ägnat två trista dagar åt att städa och packa i London har vi nu kommit hem till Nice. Att lämna London var med blandade känslor. Ur den ena aspekten, den ekonomiska, var det på slutet kanske lite lite trist att faktiskt inte vara kvar. Ur ungefär alla andra aspekter är det underart att vara hemma (även om vi inte är helt hemma, det är en liten sak som saknas mycket, hunden). Vi har dock lite kvar att fixa i London innan vi helt kan kapa banden med den staden.

Här är klimatet fantastiskt varmt och soligt. Jag tror vi har runt 30 grader vilket är perfekt. Dagen började med en shoppingtur och en tur till elbolaget. Efter att ha kommit hem med tre par flip-flops och information från elbolaget att vi kunde läsa av vår elmätare själva och bara ge dem mätarställningen lade vi oss på stranden. Jag badade en snabb sväng i havet vilket var uppfriskande. Låg och läste någon bok som inte var vidare intressant, fick ett parasoll över mig (IGEN!!!) och sedan fick jag en boll i huvudet.

 

Varför säger man alltid att ”det är ingen fara” och ”det gör inget” när saker av denna förödmjukande karaktär drabbar ens person? Det är synnerligen otrevligt och egentligen borde man brusa upp och skrika åt folk som utsätter oss andra för dessa otrevligheter. Människor borde lära sig att veta hut! Om man bara säger att det inte gjorde något och att det är ok tror ju dessa idioter, som uppenbarligen inte förtjänar sin plats i samhället, att det är ok att uppföra sig som puckon! Jag ska fundera på att kanske anta en mer aggressiv karaktär, jag börjar få nog av all denna skit! Att få parasoll över sig två gånger är minst en gång för mycket! Nu får det vara nog!

 

Dock, en trevlig sak som innefattar ett parasoll var synen som mötte oss när vi kom hem. Några av våra allra finaste vänner (alla våra vänner är fina, absolut!) hade varit här och semestrat. Efter sig hade de lämnat ett limegrönt parasoll med fransar som de satt genom bordet (det går att göra så) och så hade de ställt dit en flaska vin, två glas, en vinöppnare och några fina stenar. Vilken underbar syn det var att komma hem till. Semestern kunde inte börjat på ett bättre sätt! Tusen tack!

Idag har vi visat valda delar av London för våra besökare. Vi tittade på vaktavlösningen vid slottet, Big Ben, London Eye etc.

Vädret har varit varmt och soligt med några enstaka små moln. Idag har jag således burit shorts i London. Jag vet att jag har haft mycket starka åsikter om att man inte bör ha shorts i en storstad (om man inte har semester för då kan det vara ok) men idag valde jag att ignorera det. Vad som inte visas på bilden nedan är att jag faktiskt hade en långärmad mörkblå tröja på mig. Den finns ej på bild ännu.

Vi har det stora nöjet att ha besök från Sverige här i London vilket är mycket trevligt. I afton testade vi en libanesisk restaurang som ligger ett stenkast från vår bostad. Den var faktiskt helt ok. Maten var god även om vi fick vänta en bra stund på att få den.

Det är svårt att veta hur länge som är ok att vänta på mat. Jag har varit med om att det tagit sjukt lång tid på vissa ställen men jag har även varit med om att maten nästan kommit för snabbt (så man liksom inte hunnit landa efter traumat som uppstår när man måste välja mellan olika rätter, tänk om det bara fanns en rätt att välja på - vad enkelt det skulle bli, kanske lite tråkigt men ack så enkelt).

Har just varit och handlat frukost vilket var aningens klurigt men jag hoppas att det finns något för alla att mumsa på. Personligen är jag väl egentligen ingen frukostperson men man måste ju äta något, frukosten ska tydligen vara det viktigaste målet på hela dagen. Det betvilar jag gäller just för mig, men ja...

I måndags gick vill till Royal Albert Hall igen. Denna gång hade vi inte köpt biljetter i förväg, så det blev till att stå i kö. Var en lång kö men det gick faktiskt riktigt snabbt att komma in. Vi skulle få avnjuta Mahlers nia, hade ståplats vilket kanske inte är att rekommendera till klassisk musik men det fungerade ok. Var kanske lite störigt att man inte såg så perfekt som man kunde önskat, stundvis var det som att lyssna till en skiva med klassisk musik (vilket kan vara trevligt) utan att få satta sig ner (vilket kan vara mindre trevligt). Musiken var vacker och som tur var varade denna tillstallning inte fullt lika länge som operan vi var på i söndags (som var fyra timmar). Hade inte pallat att stå i fyra timmar för att lyssna på musik. Som vanligt gör ju folk sitt yttersta för att irritera mig. Denna gång var det en obehagligt lång man som stod snett bakom mig till vänster. Han andades superhögt! Jag kom ju dit för att avnjuta vacker musik, musik som inte alls kommer till sin rätt om den ackompanjeras av höga andningsljud. Nu förespråkar jag ju inte att han skulle sluta andas på något vis, det är inte bra att göra det. Men han kunde ju andats lite mindre eller åt ett annat håll kan man tycka.

Julklapp från mina svärföräldrar var pengar till biljetter till någon Londonscen. I söndags gjorde vi slag i saken och besökte en sådan. Jag har aldrig varit på opera tidigare, jag har inte alls haft något intresse av att göra något av den karaktären tidigare. Men jag antar att med ålder kommer visdom, sofistikering och finsmakeri. Vi beslutade oss således för att besöka Royal Albert Hall och se en uppsättning av Partenope. Var en intressant och vacker upplevelse! Jag kommer absolut gå på opera (eller ont-i-magen-sång som jag tror att någon närstående kallade opera för länge sedan) igen. För att verkligen känna mig som en person som går på opera tog jag slips på mig, fungerade helt ok. Två saker störde dock. 1) Tjejen till höger som först satt och pillade på sin telefon. Ljudlöst tyckte hon, sjukt irriterande tyckte jag. Man öor faktiskt själva scrollandet och tryckandet även om själva ljudet är avslaget. Sedan somnade hon. Om hon nu så uppenbarligen inte ville vara där varför gick hon inte bara? Det var inte obligatorisk närvaro! 2) Killen med gigantiskt underbett som satt till vänster. Han klappade så högt att jag fick hålla för öronen varje gång för att inte riskera att få en hörselnedsättning. Jag misstanker att han var utvecklningsstörd, tror inte man klappar så högt annars.

Den 7/7 för några år sedan skakades London av fruktansvärda terrordåd. Igår var det årsdagen för dessa och för att hedra minnet av de som omkom presenterades ett nytt minnesmärke i Hyde Park.  

Det har pratats ganska mycket om detta i media den senaste tiden så det var ju inte utan att det faktiskt fanns i bakhuvudet när man ställde sig nere tunnelbanan på morgonen. När jag kom fram till min station och just skulle gå upp för trappen som leder vidare till tågstationen från vilket jag tar tåget för att åka till mitt arbete började det tjuta och lampor började blinka. Vaktmänniskor kom springande och drog för stora gallergrindar för nedgången till stationen. Vad sjutton händer nu funderade jag. En liten knut i magen fick jag allt... Som tur var stängde de bara nedgången och jag ar ganska säker på att det var en säkerhetsåtgärd för att det helt enkelt var för mycket folk där nere.  

När jag skulle hem regnande det riktigt mycket. När jag kom fram med tåget till stationen regnande det även inne i själva den stora stationsbyggnaden, på vissa ställen var det t.o.m som om någon stod med en flaska vatten och bara hällde vatten rakt in. Stora delar av golvet låg under minst en centimeter vatten. När jag just skulle passera ut från tågstationen ner till tunnelbanan stängdes stora grindar rakt framfor näsan på mig och det började tjuta igen. Denna gång ropade en röst ut att pga en säkerhetsrisk skulle hela stationen utrymmas omgående. Varför man då stänger grinden precis framför mig kvarstår som ett mysterium. Fick skynda till en annan utgång tillsammans med en massa andra stressade och blöta personer. Ingen trodde väl att det var ett terrordåd utan att det var pga allt vatten...men samtidigt, man kunde ju inte riktigt veta säkert. Kom ner till tunnelbanan för att mötas av en avspärrning, här låg golvet under nästan en decimeter vatten och de hade stängt av allt pga översvämning. Suck! Det var bara att gilla läget, stoppa mobilen i en plastpåse och hoppas att den skulle klara sig utan att bli fuktig och sedan traska hem.  

Att gå från tågstationen tar kanske 30 minuter om man går raskt. Igår tog det nog nästan det dubbla eftersom jag och många med mig råkade hamna i en hagelstorm som under en stund helt lamslog allt. Motorcyklister stannade för att söka skydd, bilar stannade för att de inte såg något och under ett litet tak stod jag och kanske 20 andra personer och tryckte. Stod där tills stormen bedarrat och jag uppskattade att mitt paraply skulle kunna stå pall för nederbörden sedan kastade jag mig ut i ovädret och insåg att jag skulle bli ordentligt blöt.

Det blev jag också!

Detta kommer postas på bloggen när jag är tillbaka i den ”riktiga” världen.

Just nu befinner jag mig i ett rum på ett hotell i södra England. Rummet är helt ok, kanske inte så många tv-kanaler som man skulle kunna önska, men rent och tämligen stort. Jag åkte tåg hit till denna lilla ort och av sparsamhet valde jag att inte åka taxi till hotellet utan gick (jag vet att vissa av er kallar det för snålhet – men den som spar han har!). Var inte helt lätt att hitta men eftersom jag ritat en karta innan jag åkte gick det ok men det tog ganska lång tid att gå, dessutom hade jag en liten men ack så tung resväska att släpa på. Efter att ha checkat in så gick jag ut för att leta efter en affär, behövde köpa lite kakor. Det visade sig att det enda som kan klassas som civilisation som inte var medelklassbostäder var en handelsträdgård. Handelsträdgården sålde till min stora besvikelse inte kakor. Vandrade en lång bit åt ett annat håll och hittade en liten butik. Jag tror att jag kanske blivit lite bortskämd av att bo så centralt som vi gör, där vi bor finns det massor med restauranger och affärer. Här där jag nu tillfälligt och ofrivilligt (pga jobb) bor finns ungefär inget alls, om man inte är ute efter en fin planta eller kanske ett staket. Hittade iaf lite kakor i den där butiken som jag vandrade till. Kakor är gott!

Ikväll har jag bokat bord på restauranten på hotellet (trodde inte att man behövde boka bord här men receptionspersonen frågade om jag ville göra det så då gjorde jag det. Jag bokade bord för en person. Jag har alldeles för låg självkänsla och för dåligt självförtroende för att tycka att det är bekvämt att gå ut och äta ensam. Att äta något snabbmatsbetonat eller en liten fika i min ensamhet är jag ok med men att boka bord och äta ensam tycker jag känns jobbigt. This is so NOT my thing!

Oj, jag missade helt att posta detta på bloggen hittade det liggande i datorn nu nästan två veckor senare.

Som observanta läsare av denna blogg noterat har den inte uppdaterats på länge. Den enkla anledningen är att jag varit borta. Bott på ett Hiltonhotell där internetuppkopplingen kostade massor med pengar. Mycket snålt av Hiltonfamiljen måste jag säga. Jag vägrade att betala för det och har således inte haft möjlighet att uppdatera bloggen. Tilläggas bör att det var inte jag som bokat det där hotellet, hade jag valt hade jag kanske valt ett annat ställe att bo på, men maten på detta ställe var ok och rummet stort och rent så det gick ingen nöd på mig.  

En rolig observation som jag gjorde var att när jag satt i en bil och skulle åka till den mycket mysiga lilla staden Tunbridge Wells var en bil med en stolpe på taket på denna stolpe satt ett föremål som var inlindad i en påse. Jag tror att det var en bil som fotade för Google Earth (gatuvyn), den där saken som jag dissade tidigare. Anledningen till inlindningen i påse var att det regnade och jag gissar att kameran inte tålde vatten.  

Nu är jag tillbaka i London efter att ha spenderat nästan en vecka i mer sydligare delar av detta land. Känns riktigt skönt att vara tillbaka "hemma". På måndag börjar allvaret, jag börjar jobba då. Känns riktigt roligt att börja jobba igen!  

Idag bjuder London på strålande solsken och varmt väder. Vi var och hämtade ett paket på posten, gick en liten sväng, var och handlade en webbkamera så vi kan vinka till våra vänner på Skype (och vi skulle även kunna göra det till vår övriga familj om de behagade att skaffa Skype). Sedan kom vi hem och vinkade till några av de vännerna som har Skype, ringde andra vänner från mobilen och ordnade mycket roliga saker. Nu ska jag äta lite chips och dricka lite vin.  

Under onsdagen orkade jag inte leka fattig längre så vi shoppade. Två par byxor till maken, en kavaj åt mig, en kudde och fler par strumpor (eftersom vi inte fått tvättmaskinen att fungera). På eftermiddagen kom en farbror som skulle fixa tvättmaskinen. Han plockade ur en massa saker ur ett skåp, pillade loss bakstycket på skåpet och vred om en kran. Nu fungerade tvättmaskinen. Hade vi vetat att kranen var just bakom det skåpet hade vi nog kunnat fixa det själva - men det gjorde vi inte. Sedan plockade fixarfarbrorn tillbaka nästan alla saker i skåpet och gick.  

Igår var jag ute och traskade en mycket lång stund i regnet. Hade beslutat mig för att spara in lite pengar genom att personligen leverera ett brev och dessutom spara lite pengar genom att inte nyttja tunnelbanan. Jag gick (i mycket rask takt och högt sjungande) i nästan två timmar och 30 minuter. Var ganska trött och blöt när jag levererat brevet så jag tog tunnelbanan tillbaka. På eftermiddagen shoppade jag paraply (x2), ett par byxor och en bok. Sedan handlade jag mat som jag lagade åt maken.  

Idag har jag tvättat och varit och besökt en fotoautomat. Korten blev just så knäppa som jag hade misstänkt. Usch vad jag vantrivs framför kameran! Hur kommer det sig att jag nästan alltid lyckas se väldigt knasig ut på kort? Är det så att jag faktiskt ser väldigt knasig ut i verkligheten också? Ja ja, det får jag väl bjuda på antar jag. Jag trivs så väldigt mycket bättre bakom kamerna, det är väldigt roligt att fotografera, dock har jag varit lite dålig på det här i London. När man är på semester brukar jag vara ganska bra på att ta mycket kort, men jag antar att eftersom jag bor här nu så blir det inte så mycket kort. Jag tar ju inte så mycket kort hemma (om man inte räknar med kort på hunden, hon är välfotograferad).

I måndags efter mitt besök på Saatch Gallery var jag och köpte högtalare som man kan koppla in i datorn. Nu kan vi lyssna på Karlavagnen (P4) över nätet på kvällarna. Känns verkligen precis som hemma... Helt underbart! Jag passade även på att skaffa mig ett Tescokort (tror att det fungerar ungefär som ett ICA-kort). Nu känner jag mig som en äkta Londonbo. Otroligt märkligt men rätt trevligt.  

I tisdags var jag på The Natural History Museum. Usch vad trist det var. Fullt med gastande barngrupper. Tolka mig inte fel, jag gillar barn, men när det blir väldigt många barn i grupp som låter mer än vad jag tycker är trivsamt blir det lite jobbigt anser jag. Är full av beundran inför människor som arbetar i sådan miljö hela dagarna, jag skulle aldrig orka (och skulle troligtvis bli hörselskadad dessutom). Dessutom var utställningarna föga imponerande. På kvällen var vår hyresvärd på besök. Hon kom med ett mycket efterlängtat soffbord samt två lampor. Det står mycket klart att vi absolut inte har samma inredningssmak som hon har. Tur att vi inte ska bo tillsammans med hennes möbler resten av livet. Är inte utan att man längtar lite hem till sina möbler, sin stora tv, sin sköna säng och den übersnygga kaffemaskinen (inte för att jag dricker kaffe, men jag gillar att vila ögonen på den). Dessutom försökte hyresvärdskvinnan få tvättmaskinen att fungera. Både jag och maken hade tidigare i veckan försökt med just samma sak så jag hade inga högre förväntningar att hon skulle kunna få den att fungera. Inte för att jag eller maken är några experter på just tvättmaskier men hur svårt kan det vara egentligen (dessutom hade vi tillgång till instruktionsboken). Självklart lyckades inte hyresvärdinnan (så kanske det heter?) få igång tvättmaskinen.