Små bitar ur min vardag

Det finns få saker som är så trevliga som att ligga på stranden i solen med en god bok. Under semestern har jag läst följande böcker:

Elephants on acid and other bizarre experiments - Alex Boese

A certain...Je ne sais Quoi - Charles Timoney

Dial M for merde - Stephen Clarke

The Elegance of the hedgehog - Muriel Barbery

Om jag ska lyfta fram någon bok som lite bättre än de andra blir valet lätt. Boken av Stephen Clarke var helt underbart rolig! Jag har läst ett antal böcker av honom tidigare men även om man inte har det tror jag att man kan uppskatta denna. Den ligger kvar i vår lägenhet i Nice så ni som ska dit kan ju läsa den om ni har lust.

Eftersom jag snart fyller år (hurra för mig!) tänkte vi boka bord på den tvåstjärniga restaurangen Louis XV i Monaco för att liksom fira lite. Tyvärr insåg vi att de hade sjuka klädkrav. Jag sätter inte på mig kavaj och slips för att gå ut och äta om det är över 30 grader varmt ute. Dessutom har maken ingen kavaj här nere just nu.

Istället bokade vi bord på det något mindre ”fina” matstället på Negresco som tydligen bara har en stjärna. Jag upplevde mig dock tvungen att gå hem innan och byta om till ett par något mer välartade shorts innan vi gick och bokade, de jag hade innan var lite väl mycket beach. Jag ansåg att jag antagligen skulle skämmas väldigt mycket om jag traskade in där i mina badkläder så jag bytte alltså innan. (Värt att nämna är att jag inte haft ett par långbyxor på mig på drygt två veckor!) Så för att förtydliga, nej, jag gick inte in där i mina strandshorts, jag bytte om innan. Innan bytte jag om alltså. Ni fattade att jag bytte om innan väl?

Idag har vi köpt en mixer, här ska det blandas drinkar. Håll i hatten!

Att stå och titta ut på folket och bilarna utanför vårt hus är en av mina favoritsysslor här i Nice. Idag kom det en kylbil (av större modell, en lastbil alltså) som skulle leverera varor till en av våra favoritrestauranger som ligger nära. Anledningen till att vi gillar detta ställe är att maten är god och personalen riktigt riktigt trevlig. De känns nästan som om vi känner dessa fina människor lite. De hejar alltid när vi går förbi och småpratar ofta några trevliga ord. Trevligt värre!

Kylbilsfarbrorn lastade av en pall med varor från sin lastbil och drog dessa till restaurangen och knackade på. Då uppenbarligen ingen var där (för det var ingen där just då) och öppnade tog han med sig pallen tillbaka till sin lastbil och började lasta in varorna i sin lastbil igen. Just då ser vi kocken komma gående mot restaurangen. Hon/han (eftersom vi har lite svårt med könsbestämningen av denna individ) insåg inte att hon/han just missat sin leverans. I stundens hetta (verkligen, det är tokvarmt här!) stoppar jag två fingrar i munnen och busvisslar. Hon/han tittar upp mot vår franska balkong och vinkar, tror antagligen att vi bara vill säga hej. Vi viftar och pekar på lastbilen vilket gör att kocken förstår att hon/han just nästan missat att ta emot sin leverans. Kocken ombesörjer så leveransen kan emottas och gör en tacksam gest åt vårt håll.

När jag för länge sedan lärde mig att busvissla hade jag ingen aning om att den förmågan en dag skulle få så stor betydelse. Vem vet vad som hade kunnat hända om varuleveransen missats? De hade kanske inte kunnat göra någon mat, inte tjänat några pengar, bilvit av med hus och hem, hamnat på gatan, fastnat i missbruk och dött. Jag är helt övertygad om att min busvissling verkligen räddade dagen för våra vänner på restaurangen på andra sidan gatan.

Jag vet inte om jag skrivt om det tidigare eller om det kommer i något inlägg som kommer publiceras senare men det var trevliga fyrverkerier nere vid stranden tidigare. Personligen valde jag att betrakta dessa som en något tidig start av mitt födelsedagsfirande. Här kommer en bild från fyrverkerikvällen.

Förra sommaren var det riktigt roliga vågor här nere en dag, dessa har lyst med sin frånvaro denna sommaren. Jag gillar när det är stora vågor. Vågor som kan vända en uppochner. I Karibien har jag vid några tillfällen träffat på vågor av den karaktären, det är skoj! Dock är det ju trevligt om det är sandbotten om man ska tumlas runt av vågorna. Här är det inte sandbotten så egentligen kanske jag ska vara glad för att vågorna är snällare här.

Igår köpte vi en våg. Det var väl egentligen inte så att vi absolut upplevde att vi behövde väga oss just igår. Vi tänkte att det kunde vara bra med en våg att väga sitt bagage på så man har koll på hur många kilo väskorna faktiskt väger. Jobbigt att komma till flygplatsen och inse att väskorna väger mer än vad de får. Jag vet inte alls vad det kostar här att flyga med övervikt. En gång för länge sedan hände just detta oss i Tunisien. Vi kom till flygplatsen och hade tydligen shoppat lite väl mycket. Det hela slutade med att vi klädde på oss alla kläder och på så vis slapp betala en hutlös summa pengar för övervikten. Att checka in med två par jeans, ett antal tröjor och två kepsar på sig när det är 40 grader varmt ute är inte så trevligt kan jag nu i efterhand vittna om.

När vi kom hem med vår nya våg tog det en bra stund innan vi faktiskt fick den att fungera. Att två akademiker inte lyckas få en simpel våg att fungera är kanske lite oroväckande... När vi slutligen lyckades få den att fungera så kunde jag inte låta bli att ställa mig på den. Ve och fasa, jag hade inte gått ner i vikt alls! Hallå?! Vi som varit ute och sprungit säkert fem gånger sedan vi kom hit och allt. Jag vägde ungefär som när jag lämnade Sverige i slutet av februari. Fylld av vemod satte vi oss vid vårt lilla bord och bantade i säkert tio minuter. Sedan insåg vi hur sjukt trist det var och plockade fram ost och kex som vi gladeligen sköljde ner med sangria. Detta ska ju vara The Good Life, fungerar inte att banta just när man befinner sig i det goda livet. Bantningen får vänta tills vi är tillbaka i vardagen igen. Jag ska inte väga mig mer, inte idag iaf.

Igår var det en märklig dag, en dag då fler obehagliga saker hände i vårt område än någon dag tidigare. Vi som bor inom det ”fina” området i centrala Nice som går under namnet den gyllene rektangeln (eller triangeln som en person envisas med att kalla det) hade inte räknat med en dag som gårdagen.

Igår när vi nästan ätit färdigt vår lunch på ett riktigt prisvärt ställe noterade vi en brandbil, ett antal poliser och en folksamling. När vi just ätit färdigt och gick mot uppståndelsen hörde vi en smäll. Senare undersökningar av platsen visade en sprängd soppåse och något som kunde vara en väska. På marken låg också en grön kofta som inte klarat smällen vidare väl. Senare fick vi reda på att människor i butiken just bredvid hade noterat en väska som bara stod där, tydligen misstänkte polisen att det kunde röra sig om en bomb och tog det säkra före det osäkra och sprängde väskan. Tydligen hade det efter en stund sedan kommit en tant som ägde väskan och tänkt att hämta den. Det gick nog inte så bra.

Igår var det en gratiskonsert här i Nice. Det bjöds på jazz. De som säger att gratis alltid är gott (jag får nog bekänna mig till dessa) fick erkänna nederlag. Det var inte alls gott så vi gick efter några låtar. Tog istället en drink ute på stan. När vi sedan nästan var hemma möttes vi av ett massivt pådrag av ambulanspersoner och poliser. Vad vi senare fick veta var att sushikocken på det nyöppnade sushistället (som vi testade för någon veckan sedan – ett riktigt bra ställe) inte fått betalt. På förmiddagen hade han varit på sin arbetsplats och hotat sin chef och nu på kvällen hade han återkommit och mörtat honom med en kniv. Idag när vi gick förbi stället såg vi massor med blod på golvet och en lapp från polisen att det var ett mord som ägt rum där.

Pådraget kring mordplatsen var mycket stort och när vi stod där i den varma sommarnatten och tittade på poliser och ambulanser som kom och åkte började en man skrika ett kvarter från oss. Några poliser sprang dit och efter en stund ser vi en man komma traskade mitt på gatan, han skriker och uppför sig märkligt. Polisen tar honom åt sidan för att han inte ska störa trafiken, de ställer en polishund en bit framför honom som säkerhet om denna galna man skulle bli aggressiv. En folksamling ansluter för att titta på spektaklet. Efter en lång stund får han (märkligt nog) gå. Hade jag fått bestämma hade jag helt klart burat in honom, han var klart suspekt.

En mörk dag på Rivieran får man sammanfatta gårdagen som. Mina tankar går till sushiställets chef och hans anhöriga. Självklart ska man betala lön till sina anställda, men som anställd får man faktiskt inte mörda sin chef. Det är fel!

Jag tittade lite på friidrottstävling från Berlin på tv igår. Noterade en mycket förbryllande sak. När det gäller simmare så har det den senaste tiden var lite debatt kring deras dräkter. Tydligen gör dessa dräkter att de simmar snabbare och snabbare och nya världsrekord sätts. Trevligt antar jag, jag bryr mig inte egentligen. När de gäller de som ska springa snabbt verkar det som de inte tänkt alls. Hur kan det när det gäller simmare uppfinnas nya och snabbare dräkter samtidigt friidrottare (ffa de som springer) på absolut världsnivå fortfarande sätter fast sina nummerlappar med säkerhetsnålar så de hänger och slänger och måste bromsa dessa snabba typer. Vidare så ser man diverse halskedjor och långa hår etc. Tänker inte dessa människor på att fladdrande lappar, irriterande kedjor och onödigt långa hår faktiskt bromsar deras framfart? Visst så är motståndet större i vatten än i luft men luften spelar ju faktiskt roll. Skulle luften vara obetydlig skulle man ju inte räkna bort världsrekord som sätts i stark medvind.

Så en liten uppmaning till de som har som jobb att springa snabbt: skala bort allt onödigt samt sätt fast saker som hänger och slänger så ska ni se att det kommer gå undan. Lycka till! Kram!

Igår när jag var i bankinducerad husarrest var maken till marknaden och köpte en stor bit tonfisk. Här kommer receptet till gårdagens middag, tonfisk med limesås, broccoli och tomater.

Dela tomater på mitten och ta bort lite av det som är i så det blir en liten grop. Blanda smör, vitlök, herbes de Provence, salt, peppar och ströbröd och toppa tomaterna med detta. Ställ i ugnen tills de fått en gyllene yta.

Dela broccolin i lagom stora bitar, koka tillsammans med herbes de Provence, grovt hackad vitlök och salt tills broccolin är lagom mjuk (inte för mjuk!).

Ta en lime och ta bort det gröna från skalet med ett rivjärn eller en kniv. Dela limen och pressa ner saften i crème fraîche, blanda i skalet, salt och peppar.

Stek tonfisken. Personligen tycker jag att den ska vara i det närmaste rå i mitten så för att steka den så den passar mig behöver den nästan bara landa i en varm stekpanna och vändas, men är biten av en lite tjockare storlek (som den var igår) behöver den gå lite längre i pannan.

Vad dricker man till? Självklart ett Côtes de Provece rosé.

 
Smaklig måltid!

Gårdagen ägnades alltså åt att försöka få tag på någon på Lloyds samt samal med Skandiabanken. Strax innan klockan sex på kvällen, då klockan är en timme mindre i London – dvs snart fem = tid för banken att snart stänga, lyckades jag få tag på bankpersonen. Han hade då inte ringt tillbaka utan jag ringde upp honom vilket inte var det enklaste man kan göra. För att komma fram måste man ringa massor med gånger och lägga på innan 17 signaler gått fram. Väntar man längre så finns risken att man kommer till en telefonsvarare som ber en ringa tillbaka senare. Min envishet lönade sig så efter massor av försök kom jag fram till banken och fick prata med rätt person. Tyvärr visade det sig att de redan stängt ner sina system så han kunde inte kolla vart våra pengar tagit vägen men han lovade att han skulle återkomma idag på morgonen.

Imorse gick vi upp tidigt för att ringa Skandiabanken när deras utlandsavdelning hade öppnat. Vi hade blivit uppmanade att göra så för att kolla så inte våra pengar kommit dit men hamnat fel. De hade inte sett till våra pengar.

Efter att ha befunnit mig i husarrest i flera timmar för att vänta på att bankpersonen från Lloyds skulle ringa fick jag nog och ringde till banken. Efter bara fyra försök kom jag fram. Jag presenterade mig inte med namn utan bad bara att få prata med personen som slarvat bort en stor summa pengar från oss. Tydligen är jag lite av en kändis på banken, för han sade ”Samuel, han sitter med en kund just nu men han ringer tillbaka om två minuter”. Hur han visste vem det var som ringde? Intressant.

Två minuter var inte alls två minuter utan närmare 40 minuter. Han hade då noterat att pengarna fanns hos dem och undrade om han skulle skicka dessa igen. Han bad så mycket om ursäkt och sa att han hade lärt sig en läxa. Jag sade att det var bra att han lärt sig en läxa. Pengarna kommer finnas på svenskt konto om tre dagar. Underbart! Att inse att ganska många pengar är borta är stressande. Jag är mycket glad åt att de är tillbaka.

Eftermiddagen spenderades på stranden. Jag råkade kanske somna lite i solen, nu har jag lite ont i huvudet.

Nu har det gått en vecka sedan pengar från London skulle överföras till Sverige. När vi kollade idag var (som tidigare) pengarna inte längre kvar i UK ej heller hade de kommit till Sverige. Att svettas av stress när det är drygt 30 grader varmt är jobbigt. Läget kan alltså sammanfattas med att pengarna är borta. Känns jobbigt, mycket jobbigt. Vi talar inte om den där irriterande känslan som infinner sig när man inser att man tappat en femkrona, detta är paniken man känner när flera tusentalskronor är borta. Vad skulle man då göra? Steg ett var att ringa Lloyds TSB som vår brittiska bank heter. Vi hittade inget nummer till just det kontoret vi nyttjat (det som ligger nära Harrod's och har så trevlig personal) så istället fick jag ringa till deras kundcenter. Tjejen som svarade där var så irriterande som bara en mycket obetydlig individ kan vara. Jag bad att få numret till det kontoret där vi gjort överföringen. Det gick inte, istället så skulle hon höra sig för om vad det gällde, hur mycket pengar det var och till vilket land de skulle. Till vilken nytta då undrade jag? Det var inte som om hon kunde något alls, jag befarar att den enda förmågan hon besatt var just att vara sjukt irriterande. Sedan när jag irriterat lämnat de uppgifterna till henne skulle hon koppla mig till kontoret (när jag redan innan bett att få numret dit). Hon försökte men där var det inget svar så då fick jag istället numret dit. Sedan försökte jag minst (utan att överdriva) 20 gånger innan jag kom fram. Nu sitter jag och väntar på att han som hjälpte oss i måndags ska ringa tillbaka, har nog väntat ett par timmar, snart blir jag galen!

Så vad var det som hade gått fel? Jo, maken ringde till vår svenska bank (Skandiabanken – varför vi har den baken tror jag jag avhandlat i bloggen tidigare – om inte var det pga agg mot storbankerna och deras avgifter). Skandiabanken talade om att de inte kunde ta emot pund utan bara svenska kronor och euro för de var ingen valutabank? Hallå?! Hur kan man kalla sig för bank men vägra hantera valuta? Vad vill de egentligen? Ska vi komma med guldtackor nästa gång? Något som inte är att klassa som valuta...

Igår lagade vi mat (igen). Vi börjar bli riktigt duktiga på att laga mat här nere. Det är en liten klurig sits man är i får jag tillstå. Egentligen borde vi laga mat ungefär alltid eftersom vi faktiskt har tid och för att det finns så fina råvaror här. Men samtidigt så finns det ju så många restauranger som gör så god mat och då slipper man diska.

Igår traskade vi på förmiddagen till den större marknaden som ligger lite längre från vårt hem. Vi köpte ett kilo musslor, en ask körsbärstomater, ett knippe persilja. Det känns på något vis fint att handla på marknader, det är liksom som man stöttar den lilla människan och inte den stora kapitalistiska rika affärsmogulen (som när man handlar i vanliga affären).

Till middag gjorde vi den där musselpastan som jag alltid tjatar om. Här kommer receptet igen:

Koka pasta. Rosta fyra skivade vitlöksklyftor i en stor panna med olivolja i. Häll sedan i strimlad chili efter smak (jag brukar ha i ganska mycket). Vänta någon minut och häll sedan i delade körsbärstomater (mängd efter smak). Salta och peppra. Vänta en liten stund så tomaterna hinner bli lite ”mushiga”. Häll på de tvättade musslorna, slå på lite vin (vitt eller rosé) och lägg på ett lock. Rör om lite ibland. Vänta tills musslorna öppnat sig. Se till att pastan är klar ungefär samtidigt. Lägg upp och strö över grovt hackad persilja. Ät och njut!

Det är en märklig sak att vara kändis. Jag har ju egentligen inte presterat några under (men egentligen hur många kändisar har det? – ungefär ingen utom kanske Jesus då) men ändå blir jag igenkänd. Tyvärr har jag ännu inte nått sådan kändisstatus att jag får vara med i etermedia och tycka saker. Det skulle vara en bra sak med att vara kändis, att bli bjuden på fester och bli smygfotograferad verkar bara töntigt, men att få tycka saker i det offentliga rummet det är grejer det!

När jag för andra gången åkte till utlämningsstället för Tamiflu i London och kom in där blev jag hälsad med ”Nämen är du här igen” av en tant. Det var inte ens samma tant som betjänade mig förra gången jag var där utan en helt annan tant som uppenbarligen sett mig sitta där och vänta. Medan hon betjänade mig så engagerade hon en annan svininfluensavaccinutlämningsperson i samtalet och menade att jag som varit där så många gånger (här gick jag in och korrigerade henne och sa att det faktiskt bara var andra gången) måste vara väldigt speciell som lyckats hålla mig frisk. Hon spekulerade kring om man kanske skulle ta tester på mig för att se hur jag kunde hålla mig frisk. Jag mottog leende paketet med Tamiflu, skrattade lite falskt och gick.

När vi var på en av våra lokala marknader och skulle handla mat så kände slaktaren igen maken och mig och sade att han visste att vi varit där förra året. Ja, vad säger man... Nu är det nog nära att jag får tycka saker i det offentliga rummet snart, eller vad tror ni?

Avslutar med en bild från Nice.

Innan vi lämnade London gjorde vi en överföring av pengar från våra konton där till vårt svenska konto. Det gjorde vi under vår sista fredag där. Överföringen skulle dock börja behandlas på måndagen efter helgen. Det var ungefär fyra dagar sedan. Pengarna har lämnat banken i London, det skedde i måndags, men pengarna är inte inne på det svenska kontot. Var är våra pengar?! Om de inte är framme på måndag börjar jag bli orolig, riktigt orolig!

Jag kan inte förstå hur det kan ta sådan tid! Det är inte som om någon ska resa från London till Sverige med en liten (eller i detta fallet mellanstor) väska fylld med pengar och lämna över den till vår svenska bank. Jag tar förgivet att det handlar om en (eller på sin höjd flera) knapptryckningar för att få det klart. Jag är övertygad om att detta är ännu ett sätt bankerna lurar oss på pengar. Om pengarna inte är på mitt konto i London och inte på mitt svenska konto så får jag ingen ränta alls utan istället kan banken förlusta sig med mina pengar och leka runt med dessa ett par dagar innan de lämnar tillbaka pengarna. Skitdåligt om ni frågar mig!

1. Folk som kallar sig vänner och tydligen beslutat sig för att flytta till utlandet och inte ens har artigheten att skicka ett litet sms och informera om sin stundande flytt, känns kränkande. Inte för att jag tycker att allt som sker i andras liv måste rapporteras till mig men saker av denna dimension tycker jag förtjänar en rapport. I varje fall om man tänker att man är vänner. Friends do tell other friends stuff. Där rök utlovade grytor och bruncher. Adjö till dessa då... Vidare kanske ett litet svar på ett vänligt och omtänksamt sms inte skulle skada... Bättring!!!

2. Att Nespressopåsarna och Louis Vuittonpåsarna har nästan samma färg finner jag irriterande. Jag vet inte varför det stör mig, jag handlar inte i någon av dessa butiker. Men om man är ytlig och fördomsfull, just som jag är, bildar man sig alltid en uppfattning av alla människor man ser och den uppfattningen baseras till liten del självklart vad de bär för påse. Att Nespresso- och LV-påsarna är så lika i färgen gör det svårt att göra detta ytliga och förutfattade antagandet kring en person.

3. Det är riktigt snuskigt när man njuter av ett trevligt bad och plötsligt befinner sig bara några decimeter från någons plåster. Blä! Om man tänker bada med sitt plåster (för jag är ok med att folk faktiskt har plåster på sig) bör man se till att man får det med sig upp ur havet. Plåster bör inte flyta runt på egen hand.

4. Myggbettet som kliar på min fotled är mycket störande!

Så lyder mitt nuvarande soundtrack.

Efter att ha ägnat två trista dagar åt att städa och packa i London har vi nu kommit hem till Nice. Att lämna London var med blandade känslor. Ur den ena aspekten, den ekonomiska, var det på slutet kanske lite lite trist att faktiskt inte vara kvar. Ur ungefär alla andra aspekter är det underart att vara hemma (även om vi inte är helt hemma, det är en liten sak som saknas mycket, hunden). Vi har dock lite kvar att fixa i London innan vi helt kan kapa banden med den staden.

Här är klimatet fantastiskt varmt och soligt. Jag tror vi har runt 30 grader vilket är perfekt. Dagen började med en shoppingtur och en tur till elbolaget. Efter att ha kommit hem med tre par flip-flops och information från elbolaget att vi kunde läsa av vår elmätare själva och bara ge dem mätarställningen lade vi oss på stranden. Jag badade en snabb sväng i havet vilket var uppfriskande. Låg och läste någon bok som inte var vidare intressant, fick ett parasoll över mig (IGEN!!!) och sedan fick jag en boll i huvudet.

Varför säger man alltid att ”det är ingen fara” och ”det gör inget” när saker av denna förödmjukande karaktär drabbar ens person? Det är synnerligen otrevligt och egentligen borde man brusa upp och skrika åt folk som utsätter oss andra för dessa otrevligheter. Människor borde lära sig att veta hut! Om man bara säger att det inte gjorde något och att det är ok tror ju dessa idioter, som uppenbarligen inte förtjänar sin plats i samhället, att det är ok att uppföra sig som puckon! Jag ska fundera på att kanske anta en mer aggressiv karaktär, jag börjar få nog av all denna skit! Att få parasoll över sig två gånger är minst en gång för mycket! Nu får det vara nog!

Dock, en trevlig sak som innefattar ett parasoll var synen som mötte oss när vi kom hem. Några av våra allra finaste vänner (alla våra vänner är fina, absolut!) hade varit här och semestrat. Efter sig hade de lämnat ett limegrönt parasoll med fransar som de satt genom bordet (det går att göra så) och så hade de ställt dit en flaska vin, två glas, en vinöppnare och några fina stenar. Vilken underbar syn det var att komma hem till. Semestern kunde inte börjat på ett bättre sätt! Tusen tack!