Små bitar ur min vardag

Det är en märklig sak att vara kändis. Jag har ju egentligen inte presterat några under (men egentligen hur många kändisar har det? – ungefär ingen utom kanske Jesus då) men ändå blir jag igenkänd. Tyvärr har jag ännu inte nått sådan kändisstatus att jag får vara med i etermedia och tycka saker. Det skulle vara en bra sak med att vara kändis, att bli bjuden på fester och bli smygfotograferad verkar bara töntigt, men att få tycka saker i det offentliga rummet det är grejer det!

När jag för andra gången åkte till utlämningsstället för Tamiflu i London och kom in där blev jag hälsad med ”Nämen är du här igen” av en tant. Det var inte ens samma tant som betjänade mig förra gången jag var där utan en helt annan tant som uppenbarligen sett mig sitta där och vänta. Medan hon betjänade mig så engagerade hon en annan svininfluensavaccinutlämningsperson i samtalet och menade att jag som varit där så många gånger (här gick jag in och korrigerade henne och sa att det faktiskt bara var andra gången) måste vara väldigt speciell som lyckats hålla mig frisk. Hon spekulerade kring om man kanske skulle ta tester på mig för att se hur jag kunde hålla mig frisk. Jag mottog leende paketet med Tamiflu, skrattade lite falskt och gick.

När vi var på en av våra lokala marknader och skulle handla mat så kände slaktaren igen maken och mig och sade att han visste att vi varit där förra året. Ja, vad säger man... Nu är det nog nära att jag får tycka saker i det offentliga rummet snart, eller vad tror ni?

Avslutar med en bild från Nice.