Små bitar ur min vardag

Julklapp från mina svärföräldrar var pengar till biljetter till någon Londonscen. I söndags gjorde vi slag i saken och besökte en sådan. Jag har aldrig varit på opera tidigare, jag har inte alls haft något intresse av att göra något av den karaktären tidigare. Men jag antar att med ålder kommer visdom, sofistikering och finsmakeri. Vi beslutade oss således för att besöka Royal Albert Hall och se en uppsättning av Partenope. Var en intressant och vacker upplevelse! Jag kommer absolut gå på opera (eller ont-i-magen-sång som jag tror att någon närstående kallade opera för länge sedan) igen. För att verkligen känna mig som en person som går på opera tog jag slips på mig, fungerade helt ok. Två saker störde dock. 1) Tjejen till höger som först satt och pillade på sin telefon. Ljudlöst tyckte hon, sjukt irriterande tyckte jag. Man öor faktiskt själva scrollandet och tryckandet även om själva ljudet är avslaget. Sedan somnade hon. Om hon nu så uppenbarligen inte ville vara där varför gick hon inte bara? Det var inte obligatorisk närvaro! 2) Killen med gigantiskt underbett som satt till vänster. Han klappade så högt att jag fick hålla för öronen varje gång för att inte riskera att få en hörselnedsättning. Jag misstanker att han var utvecklningsstörd, tror inte man klappar så högt annars.