Små bitar ur min vardag

Detta utspelade sig förra måndagen, beklagar alla trogna läsare att ni fått vänta...

Igår på kvällen när det var mörkt och regnade satt vi och hade just avnjutit en timme 24 när vi hörde en röst. Rösten lät ursäktande och samtidigt fanns där en viss klang av desperation. "Hallå... Ursäkta... Hallå...". Gick till köket och sneglade ut genom fönstret som stod lite öppet. Där nere på gården gick en yngling i träningskläder och toppluva och ropade. Som den räddare i nöden jag är kastade jag ner mobilen i fickan (det kunde ju vara så att han akut behövde smsa eller ringa någon) och rusade ner för trapporna. (Eller egentligen rådgjorde jag först med maken vad det där kunde vara om och om jag skulle ut och höra efter och sen traskade jag i maklig takt ner för trapporna.) Han presenterade sig som boende i en annan uppgång och berättade att han hade varit ute och sprungit och bara fått med sig nycklarna till sin dörr och inte till porten. Snäll (och kanske lite godmodig och naiv) släppte jag självklart in honom. Han tackade och såg verkligen riktigt tacksam ut. Inte så som vissa personer ser ut när man håller upp en dörr åt dem, det finns folk som ofta ser ut som de tänker "jag säger tack, men innerst inne menar jag det inte eftersom jag anser att jag faktiskt är lite viktigare än vad du är och förväntar mig att alla ska hålla upp dörrar åt mig, helst av allt skulle jag vilja att någon var anställd för att hålla upp min toadörr också, men det tror jag faktiskt inte att jag har råd med...eller jo, kanske om jag sparar..."