Det var en gång...
...en liten person. Personen var duktig på sitt jobb. En gång fick denna person en kaffebrödslängd. Det var det första kaffebrödet personen fått som gåva på sin arbetsplats. Personen hade för avsikt att dagen efter bjuda på längden på fikarasten. Personen ansåg sig snäll och givmild och ville gärna glädja sina medarbetare genom att broderligt dela kaffebröd med dessa.
Dagen efter, dagen då kaffebrödet skulle delas, såg personen verkligen fram emot att få smaka gåvan han så generöst fått och lika generöst tänkt att dela med sig av. När personen var redo att fika möttes han av en horribel syn. Kaffebrödslängden fanns inte längre! Hungriga gamar, vissa tämligen voluminösa, hade glupskt slukat längden, hela längden, inte ens en liten smula hade de sparat och inte ens ett ynka tack kunde de yttra! Personen fick med vredesmod i sinnet stilla äta en torr och hård bit knäckebröd.
Vad kan vi alla lära oss av denna historia? Jo, man ska tydlige inte dela med sig! När man ger får man inget tillbaka (om man inte räknar vredesmod som en gåva). Jag vill inte att vi ska leva i en sådan värld där vi tar så mycket vi bara kan utan att tänka på varandra, men tydligen gör vi det. Det kommer nog att dröja många dagar tills personen i berättelsen ovan delar med sig av något igen, iaf till vissa människor.
Nu ska jag till kyrkan på dop om två timmar och 17 minuter.
Ja det är väl så. Man brukar ju säga att ger man lillfingret tar de oftast hela handen.
ja verkligen -_-