Små bitar ur min vardag

I skrivande stund sitter jag på tåget mellan London och Paris. [Postas på bloggen under måndagen, detta skrevs i fredags.]

Denna vecka har det varit som om ett moln av ren och irriterande pinsamhet liksom beslutat sig för att ligga över min varelse och vägrat flytta på sig.

Här följer några exempel av de pinsamheter jag råkat ut för. Våra grannar är ett rart homopar av modell lite äldre. Åh tänk när någon yngling (ja jag har faktiskt inte fyllt 30 ännu så jag får skriva så) som vi bor grannar med i framtiden kommer skriva så om mig och maken på sin blogg om femton år eller så, vad rart på något vis. Vi bor på första våningen i byggnaden, dvs inte på markplanet för där bor ingen bortsett från en cykel. I hela trapphuset har vi heltäckningsmatta – Londonstyle baby! Trappan är smal och har små trappsteg och detta gör att jag ganska ofta snubblar när jag ska upp för den, jag tenderar att vara lite oförsiktig just eftersom heltäckningsmattan dämpar alla eventuella fall, nu brukar jag inte falla helt handlöst utan jag brukar sätta ner en hand i mattan ibland bara för att jag stressar – Life in the fast lane baby! Tur att jag har min lilla flaska med handsprit i väskan så jag kan ta död på alla eventuella snuskigheter som skulle kunna klättra upp från mattan på mina händer. Åter till det rara homoparet. En morgon när jag skulle upp till vår dörr skulle de just ner. Vänliga som de är väntade de på vårt våningsplan eftersom trappan är så pass smal att den inte tillåter möten (nog skulle två personer av min egen storlek kunna mötas men det rara homoparet är lite mer traditionellt byggda (tack Mr McCall Smith för det underbara sätt att beskriva de lite mer rundlagda). För att vara artig så försökte jag skynda mig lite vilket naturligtvis resulterade i att jag snubblade, som vanligt. Typiskt! Nu kunde ju inte de veta att jag satt i system att snubbla, de måste tyckt att jag var en synnerligen osmidig liten varelse. I sann brittisk anda frågade de hur det gick och önskade mig sedan en bra dag. Det var trevligt. Av någon anledning var det första jag kunde få fram i detta ögonblick av skam ”Sorry!”. Vet inte alls vad jag bad om ursäkt för men det kändes som en lämplig sak att säga just då, nu när jag reviderar just det yttrandet kan jag ju tillstå att det det var en väldigt märklig sak att säga. Sedan önskade jag de en trevlig dag låste upp min dörr och gick in och skämdes lite mer. Jag har med åren blivit ganska bra på att skämmas faktiskt. Jag är jättebra på att skämmas även för de som inte inser att de borde. Egentligen inser ju jag också att det inte alls är så väldigt pinsamt att snubbla i en trappa, det kan hända vem som helst. Men nu hände det mig och då är det pinsamt. Om det skulle hända någon klumpig och mindre perfekt individ då hade det varit en helt annan sak. (Haha nä, det är inte så jag betraktar mig, inte riktigt iaf).

En annan dag kom jag inte genom porten samtidigt som hälften av det rara homoparet stod och gick igenom posten. Jag var lite frusen eftersom jag varit lite optimistisk med mitt klädval. Grannen sa att han tyckte att det var fint väder idag. Jag höll nästan med men tillade att jag tyckte att det varit lite kallt. Sedan önskade han mig en trevlig kväll och jag önskade honom just samma sak. När jag sedan kom in kom jag på att han inte alls hade pratat om vädret, han hade frågat om hur min dag varit. Jag måste ha framstått som en väldigt konstig person för att inte tala om disträ och osmart. Inte alls så jag vill företräda min person ju! Pinsamt!

Jag hade ju ont i ryggen tidigare, det har varit bra nu i en vecka, tills igår. Hittade en så bra låt att jag bara var tvungen att dansa runt lite i vår lägenhet samtidigt som jag packade inför den nu pågående parisresan. Tydligen är det just dansandet som ger mig ont i ryggen för nu sitter jag här med ryggont. Det är obegåvat av en vuxen person att dansa sönder sin rygg, man borde veta bättre när man kommit upp i min ålder. Pinsamt!

Idag hade jag med mig resväskan på tåget till jobbet eftersom jag hade planerat att åka direkt till Paris sen, nu åkte jag hem innan jag fortsatte mot Paris vilket gjorde att släpandet av resväskan var totalt onödigt. På tåget till jobbet på morgonen var det ganska glest med resenärer när jag klev på. Jag satte mig vid fönstret och ställde väskan framför mig, det var en sådan där grupp om fyra säten där man sitter mitt emot varandra (dock inget bord i mitten som på vissa andra tåg). Vid en station senare kliver det på en kille med benprotes, han hade kortbyxor på sig och protesen var i metall så det var inte alls svårt att gissa att det var en benprotes. Benprotespersonen sätter sig bredvid mig. Efter ytterligare något stopp kliver det på en tjej som sätter sig mittemot benprotespersonen vilket resulterar i att jag och min väska är instängda av en tjej och en benprotes. När jag sedan skulle av så försökte jag att inte slå i någon när jag försökte prångla ut väskan och mig. Tänkte att jag främst skulle akta benprotespersonen, jag vet att många med funktionshinder inte vill bli särbehandlade, men ja, nu tänkte jag så ändå. I min iver att värna om protesen råkade jag slå i tjejen med väskan istället. Inte hårt men lagom mycket för att be om ursäkt. När jag isåg att utrymmet krävde en justering lite åt andra hållet för att inte komma åt tjejen så råkade jag istället knuffa protesen med väskan. Den som jag varit så noga med att inte nudda. Men men, det är ju ingen känsel i en sådan protes och man kan verkligen inte påstå att jag särbehandlar någon, jag drämmer min väska i alla istället. Pinsamt! Nu var det ju inte så att det gjorde ont eller så, jag var så försiktig jag kunde.

Strax innan jag skulle gå genom passkontrollen råkade jag sparka till en tom Fantaflaska som låg golvet på stationen, Jag såg den inte eftersom jag höll på att organisera mina saker. Det är så irriterande med personer som kommer på att de inte ska ha nycklar och mobiltelefon i fickan när de går genom metalldetektorn just innan de ska gå igenom. Jag tycker att man faktiskt kan inse det en stund innan och organiserar sig utan att uppehålla eller fördröja sina medmänniskor. Jag har en ganska bra schwung (hur nu det stavas...) i mitt steg vilket resulterade i att plastflaskan gled iväg en bra bit över golvet och stannade först när det fastnade under en farbrors bruna och ganska fula resväska. Pinsamt! Jag sade sorry och såg så mycket ursäktande ut jag bara kunde.

Sedan hände något som jag upplevde som lite pinsamt när jag var och handlade, men jag har faktiskt ingen aning om vad det var längre, har varit så mycket den senaste tiden att det inte är lätt att komma ihåg allt.

Nämen vad typsikt, nu var jag så inne i skrivandet att jag helt missade när vi kom in i Frankrike. Blev uppmärksammad på det av mina mobiler som mottog sms om att de nu är i andra nät.