Små bitar ur min vardag

Igår var dagen då jag förlorade min tilltro till mänskligheten...och sedan fick den tillbaka.

 

Efter att ha avslutat min arbetsdag tog jag bilen och åkte och handlade. Allt gick bra och jag hittade nästan allt jag planerat att köpa. Efter att ha packat in all mat i bilen satte jag mig bakom ratten för att köra hem. Klick, klick, klick...eh?! Vad var nu detta? Det ska låta brrrrum! Bilen vägrade att starta. Suck! Vad skulle jag göra nu? Steg nummer ett var att ringa till pappa. Sagt och gjort. Han konstaterade vad jag misstänkte - att batteriet var svagt. Steg två var att försöka hitta någon som kunde hjälpa mig att få igång bilen. Problemet var att jag stod i en vanlig parkeringsficka och kunde inte komma därifrån, det stod ju bilar bredvid och framför så det var ju inte så lätt för någon annan att bara rulla in för att rädda mig. Som tur var kom en gubbe som hade bilen snett mittemot. Jag stegade fram och bad om ursäkt för att jag störde och frågade så vänligt jag bara kunde (och jag kan vara rätt vänlig om jag bara vill) om han skulle kunna tänka sig att hjälpa mig lite. Gubbidioten tittade då på klockan och konstaterade att han inte hade tid. Så han traskade in i matvarubutiken för att köpa mat. Vad är det för en typ som inte hjälper någon som ber om hjälp?! Hur kan man vara så totalt egocentrisk? Jag kan förstå om han inte hade tid om det var så att han blödde från ett stort köttsår i benet eller om han hade en fru som höll på att föda barn i baksätet. Men det var inte så, han skulle handla mat. Usch vad ledsen jag blev! Karma will come back and bite him in the ass!

 

Medan jag satt och deppade i bilen så kom de som hade bilen mittemot och bara liksom hoppade in och åkte iväg, jag var för långsam för att hinna be dem om hjälp.

 

Satt ytterligare en stund och funderade på vad jag skulle göra. En tanke skulle ju vara att ta en taxi hem med maten och låta bilen stå, det var ju inte så att jag skulle behöva vara orolig för att den skulle bli stulen, den gick ju inte att köra.

 

Efter en stund (och nu var jag riktigt kall, ledsen och väldigt hungrig) kom det en bil och ställde sig framför mig. Jag hoppade ur och frågade om han kunde hjälpa mig. Han var inte så bra på svenska men jag förstod att han inte hade några startkablar men om jag hade så skulle han hjälpa mig. Jag hade startkablar och bilen startade efter några försök. Jag tackade så innerligt och uppriktigt jag bara kunde, tre gånger tackade jag honom. Denna farbror kommer för mig alltid vara parkeringshjälten och jag kommer alltid vara honom evigt tacksam.