Små bitar ur min vardag

Läste tidigare i en blogg om storstadsmänniskor var annorlunda jämfört med människor i mindre städer. Tesen (om jag kommer ihåg rätt - rätta mig gärna om det var fel) var att människor inte brydde sig lika mycket om varandra i en storstad (Stockholm var det i detta fall) som de kanske gör i en mindre stad.  

Jag har ingen aning ska jag börja med att skriva. Mina erfarenheter av Stockholm är att människor inte alls bryr sig om varandra. Folk är i allmänhet faktiskt ganska otrevliga. Ingen tackar om man håller upp en dörr, folk håller mycket sällan upp dörrar åt varandra generellt i Stockholm. Folk säger inte ursäkta om de råkar krocka med en på gatan eller om de råkar köra sin kundvagn rakt över ens fot (ja, det har hänt). Det ska väldigt mycket till för att någon ska resa sig och erbjuda sitt säte till någon som har svårt att står på tåget eller bussen. Folk ser generellt sura ut. Men jag tror inte att det är ett storstadsfenomen. Jag tror att det är ett stockholmsfenomen. Stockholmare är väl bara lite otrevliga helt enkelt, kanske beror på att alla anstränger sig så väldigt mycket för att försöka se så coola ut som möjligt. Tolka mig inte fel, jag älskar Stockholm...  

Jag har nu bott i London (som är en mycket större stad än Stockholm) ett litet tag och redan hunnit notera att folk är så väldigt mycket trevligare här. Dels för att de säkert rent kulturellt är artigare, det är väldans mycket thank you och please men säkert också för att de faktiskt är trevligare här. Som exempel kan jag nämna att när jag skulle på en middag för ett tag sedan var jag sen (pga en jobbgrej) så jag hade inte riktigt koll på vart jag skulle. Jag hade klivit av bussen på rätt ställe, så långt var jag säker, men hur jag skulle gå sedan hade jag ingen aning om. När jag stod där och såg lite förvirrad (inte förtvivlad, rädd, olycklig eller ledsen utan just bara lite förvirrad) kom det fram en vänlig man och frågade om jag behövde hjälp. Han tyckte jag såg lite vilsen ut. Jag förklarade att jag försökte få kontakt per telefon för att kunna få instruktioner kring hur jag skulle gå. Han önskade mig lycka till och jag tackade så artigt för vänligheten. Jag har aldrig varit med om att någon stannat och visat omtanke om en vislen medmänniska i Stockholm (iofs så har jag inte varit vidare vilsen i Stockholm heller vilket kanske förklarar saken...). I tunnelbanan är det vanligt att folk reser sig upp och erbjuder medmänniskor sitt säte. Har sett det fler gånger här i London på bara några veckor än under år av pendlande i Stockholm.