Små bitar ur min vardag

Idag fick jag ny blankett från vår ambassad efter katastrofen tidigare. Denna gång gick det lite bättre, inte för att jag blev nöjd men det blev inte totalt fel som det blev förra gången. Jag har fortfarande inte fattat hur jag lyckades, med vad som endast kan beskrivas som en ren katastrof, skriva mitt namn fel förra gången.  

Detta papper som skulle skickas in fick tydligen inte vikas så jag var och köpte C4-kuvert (typiskt att man var tvungen att köpa 10 st, jag behövde ju bara ett). Sedan skulle jag köpa frimärke och då brevet skall skickas till Sverige gick det inte att gå in i vilken liten affär som helst utan jag var hänvisad till posten. Jag är mycket sällan på posten vilket dels beror på att posten nästan inte finns kvar längre och dels för att jag faktiskt aldrig har några postrelaterade ärenden som inte går att lösa på annat ställe. Jag sörjer verkligen inte att jag aldrig besöker postkontor, jag gillar faktiskt inte postkontor. Idag var jag dock nödgad att traska in på vårt lokala postkontor. Det var en upplevelse. Dels fick jag stå i kö tillsammans med en bunt suspekta personer som luktade märkligt, har inte stött på just den kombinationen på något annat ställe i London, jag antar att de suspekta människorna med märklig odör hänger specifikt på postkontor... Sedan när det var (efter en lång tid) min tur bad jag vänligt om ett frimärke för ett brev till Sverige. Tanten undrade hur stort brevet var och jag visade upp min bunt med nyligen inhandlade kuvert. Det var tydligen inte nog, jag fick inte köpa något frimärke om jag inte först öppnade kuvertförpackningen och lade ett av kuverten på hennes lilla dumma våg. Jag förklarade innan jag påbörjade det ganska kniviga projektet att ta mig in i förpackningen att brevet inte var färdigt men att jag ville ha ett frimärke för ett C4-kuvert med två papper i. Posttanten var inte alls intresserad av det utan krävde att jag minsann skulle lägga ett kuvert på vågen. Idioti! Ett kuvert av den storleken tror jag inte varierar vidare mycket i vikt från fabrikat till fabrikat och ett vanligt A4-papper väger som ett A4-papper. Det ska personalen på posten veta, det borde rimligtvis ligga inom ramen för deras kompetens! Det var inte ett blykuvert och mina papper var ej heller stenbeströdda - hade det varit så hade jag kunnat förstå att tanten inte visste hur mycket det vägde, men när det gäller standardprodukter anser jag att postpersonalen ska veta hur mycket de väger och vilken typ av porto som krävs utan att behöva trakassera postbesökarna på detta vis. Hur kan man behöva göra något så besvärligt?! Skandal!