Mer om bloggar
Kom på att jag hade lite mer att skriva ang bloggar. Jag ägnade en stund om dagen i några dagar åt att kommentera i andras bloggar vilket resulterade i att jag fick några kommentarer i min blogg. Jag skulle påsta att majoriteten av dessa kommentarer på inget satt kommenterade något som stod i min blogg, jag misstanker starkt att de flesta som kommenterade inte ens hade läst något av mina inlägg (undantag fanns). Bryr jag mig om det? Nä! Tycker mest att det var en intressant betraktelse. Jag har skrivit på denna blogg i snart tre år och brukar inte få vidare många kommentarer på det jag skriver men det är liksom ok, jag skriver faktiskt för min egen skull, för att jag faktiskt tycker att det är roligt att skriva. I bloggvärlden har jag lärt mig att det fungerar så att om man kommenterar i någons blogg så får man en kommentar tillbaka. Man behöver inte skriva en djup analyserande kommentar, man kan komma undan med ett hej (vilket iofs ar ett trevligt ord). Vidare så är det den som har flest kommentarer som vinner, visst det finns kanske ett ekonomiskt intresse i det hela, vissa har ju blivit rika av att blogga (vilket också är märkligt men i dagens samhälle kan man ju bli rik genom väldigt mycket annat än hårt och envist slit och arbete - av studier och hårt arbete blir man inte rik men man blir ofta ganska lycklig istället).
Jag blev lite avbruten mitt i mitt skrivande här och tappade tråden lite. Vet inte riktigt vad jag ville säga med inlagget. Jag vet att det skulle kunna vara lätt att tro att jag är avundsjuk på dessa bloggare som får 100 kommentarer på ett inlägg som inte innehåller mer substans än "God morgon, nu ska jag äta frukost". Det är jag inte. Med detta sagt vill jag ju ändå meddela att alla som läser mer än gärna får lämna ett litet avtryck efter sig - det är inget krav dock. Det behöver absolut inte vara något av substans, ni kan komma undan med det trevliga ordet "Hej".
Hej på er alla!
Jag blev lite avbruten mitt i mitt skrivande här och tappade tråden lite. Vet inte riktigt vad jag ville säga med inlagget. Jag vet att det skulle kunna vara lätt att tro att jag är avundsjuk på dessa bloggare som får 100 kommentarer på ett inlägg som inte innehåller mer substans än "God morgon, nu ska jag äta frukost". Det är jag inte. Med detta sagt vill jag ju ändå meddela att alla som läser mer än gärna får lämna ett litet avtryck efter sig - det är inget krav dock. Det behöver absolut inte vara något av substans, ni kan komma undan med det trevliga ordet "Hej".
Hej på er alla!
Olika bloggar - en indelning
På lunchrasterna har jag ett tag nu ägnat mig åt att läsa andra människors bloggar. Till min besvikelse har jag inte hittat så många bra att följa. Man skulle kunna dela in bloggar i kategorier. Egentligen ska man kanske inte kategorisera folks personliga saker men eftersom detta är min blogg anser jag att jag faktiskt får skriva vad jag vill på den.
Kategori 1 "Modebloggen"
Bloggen skrivs av en ung tjej mellan 14 och 17 år (ibland äldre) och handlar om "mode" (jag väljer att använda citationstecken eftersom jag personligen inte tycker att man kanske kan kalla en blogg för "modeblogg" bara för man skriver om en topp man köpte för 19 kr på rean på H&M och så lägger man upp lite bilder på kläder man sett på nätet. Visst det är kanske mode, men totalt ointressant. Om man inte ens har en intressant åsikt utan bara lägger upp lite bilder på kläder man tycker är fina (men aldrig kommer att ha råd att köpa) vari ligger intresset för mig som läsare? Ingenstans skulle jag saga... Vissa av dessa (för mig) ointressanta bloggerskorna har till och med fatt epitetet "superbloggare", i min lilla värld tycker jag faktiskt att det är ganska töntigt, den enda som borde få ha det epitetet är Superman - för han gjorde i varje fall lite nytta!
Kategori 2 Den kulturella eller politiska bloggen
Skriven av någon som mer än gärna kallar sig journalist eller har aspirationer åt det hållet. Har personen inte en dragning åt det hållet så har personen garanterat en dragning åt det politiska hållet. Bloggen är ungefär lika välskriven som den är ointressant (för mig). Visst finns det självklart guldkorn att plocka från dessa bloggar men är man inte så intresserad av just det ämnet bloggaren skriver om tappar man rätt snart intresset för bloggen.
Kategori 3 Mammabloggen
Oftast skriven av kvinnor som just fått barn (även om jag vet att det förekommer att även fader engagerar sig i detta). Jag antar att man kanske har det lite trist (alternativt lugnt och skönt?) när barnet sover och kanske därför passar på att blogga. Bloggen innehåller ofta ganska mycket bilder som uppskattas av vänner och familj som kanske inte träffar barnet så mycket. Mammabloggarna är enligt min mening mer av en familjeangelägenhet (om man till familj räknar med vänner och övrigt folk man gillar). För övriga användare av internet är dessa (ofta puttinuttiga) bloggar totalt ointressanta, om man inte har en aning om vem ungen med blöja på bilden är bryr man sig inte det minsta om denna kategori bloggar (men om man vet vem det är så klappar man i händerna av lycka åt var och varannan bild - ja jag talar av erfarenhet).
Kategori 4 Humorbloggen
Vem som står bakom en humorblogg vet jag inte. De är ofta tämligen kortfattade och ibland lite roliga. En humorblogg återkommer man till ett par gånger under en period sedan glömmer man bort den - kanske för att humor är svårt att konstant hålla uppdaterat och färskt?
Kategor 5 Övriga bloggar
Sedan har vi alla andra bloggar, de finns faktiskt men ack så svara de är att hitta! De är dessa bloggar jag gärna skulle läsa! Bloggar av välutbildade (inget krav dock) människor som delar med sig av små bitar ur sin vardag och kanske bjuder på någon liten åsikt ibland och kanske lite annat strunt.
Jag har säkert missat något och det får jag be om ursäkt för (det är ju faktiskt tisdag) och man kan säkert göra hur många olika indelningar som helst, denna gjorde jag idag, vill någon göra en annan är det bara att sätta igång. Hoppas innerligt att jag inte trampat någon för hårt på tårna...
Kategori 1 "Modebloggen"
Bloggen skrivs av en ung tjej mellan 14 och 17 år (ibland äldre) och handlar om "mode" (jag väljer att använda citationstecken eftersom jag personligen inte tycker att man kanske kan kalla en blogg för "modeblogg" bara för man skriver om en topp man köpte för 19 kr på rean på H&M och så lägger man upp lite bilder på kläder man sett på nätet. Visst det är kanske mode, men totalt ointressant. Om man inte ens har en intressant åsikt utan bara lägger upp lite bilder på kläder man tycker är fina (men aldrig kommer att ha råd att köpa) vari ligger intresset för mig som läsare? Ingenstans skulle jag saga... Vissa av dessa (för mig) ointressanta bloggerskorna har till och med fatt epitetet "superbloggare", i min lilla värld tycker jag faktiskt att det är ganska töntigt, den enda som borde få ha det epitetet är Superman - för han gjorde i varje fall lite nytta!
Kategori 2 Den kulturella eller politiska bloggen
Skriven av någon som mer än gärna kallar sig journalist eller har aspirationer åt det hållet. Har personen inte en dragning åt det hållet så har personen garanterat en dragning åt det politiska hållet. Bloggen är ungefär lika välskriven som den är ointressant (för mig). Visst finns det självklart guldkorn att plocka från dessa bloggar men är man inte så intresserad av just det ämnet bloggaren skriver om tappar man rätt snart intresset för bloggen.
Kategori 3 Mammabloggen
Oftast skriven av kvinnor som just fått barn (även om jag vet att det förekommer att även fader engagerar sig i detta). Jag antar att man kanske har det lite trist (alternativt lugnt och skönt?) när barnet sover och kanske därför passar på att blogga. Bloggen innehåller ofta ganska mycket bilder som uppskattas av vänner och familj som kanske inte träffar barnet så mycket. Mammabloggarna är enligt min mening mer av en familjeangelägenhet (om man till familj räknar med vänner och övrigt folk man gillar). För övriga användare av internet är dessa (ofta puttinuttiga) bloggar totalt ointressanta, om man inte har en aning om vem ungen med blöja på bilden är bryr man sig inte det minsta om denna kategori bloggar (men om man vet vem det är så klappar man i händerna av lycka åt var och varannan bild - ja jag talar av erfarenhet).
Kategori 4 Humorbloggen
Vem som står bakom en humorblogg vet jag inte. De är ofta tämligen kortfattade och ibland lite roliga. En humorblogg återkommer man till ett par gånger under en period sedan glömmer man bort den - kanske för att humor är svårt att konstant hålla uppdaterat och färskt?
Kategor 5 Övriga bloggar
Sedan har vi alla andra bloggar, de finns faktiskt men ack så svara de är att hitta! De är dessa bloggar jag gärna skulle läsa! Bloggar av välutbildade (inget krav dock) människor som delar med sig av små bitar ur sin vardag och kanske bjuder på någon liten åsikt ibland och kanske lite annat strunt.
Jag har säkert missat något och det får jag be om ursäkt för (det är ju faktiskt tisdag) och man kan säkert göra hur många olika indelningar som helst, denna gjorde jag idag, vill någon göra en annan är det bara att sätta igång. Hoppas innerligt att jag inte trampat någon för hårt på tårna...
Dunkadunka-musik
Någon spelar dunkadunka-musik så högt att det stör mig!!! Undrar om det är ett tecken på att jag börjar bli gammal?
Tre tecken på att jag börjar bli äldre:
1) Jag störs av hög dunkadunka-musik när jag försöker titta på Grand Designs.
2) Jag tittar på Grand Designs.
3) Jag använder ordet dunkadunka-musik...
Aktieångest!
[Inlägg från gårdagen]
Jag har just gjort en riktigt dalig aktieaffar och sitter saledes med en stor klump av eknomisk angest i magen. Fy! Jag trodde verkligen att det skulle ga bra, men nu gjorde det inte det. Iofs sa kan ju fortfarande utvecklingen av min affar vara positiv men just nu ser det valdigt morkt ut, sa morkt att jag inte ens vill titta till min depa eftersom det ser riktigt bedrovligt ut dar. Hoppas verkligen att det vander, kanske bara galler att ha lite is i magen. Tyvarr har jag ingen is i magen just nu utan en stor klump angest istallet. Skit ocksa!
Japansk trädgård och fåglar
För någon dag sedan var vi och traskade i Holland Park som ligger nära vår bostad. I den parken finns en japansk trädgård som är liten och vacker. Dessutom traskar det runt påfåglar i Holland Park. Det är ganska märkligt att det i centrala London finns påfåglar som traskar runt. Jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag faktiskt är ganska rädd för stora fåglar, typ svanar, strutsar, gäss och påfåglar. Det känns som att fåglar av viss storlek kan vara ganska otrevliga mot människor (och till viss del kan jag förstå dessa fåglar, människan är tyvärr ofta ond). Om en fågel anfaller kan man ju inte göra något annat än att skydda ögon och andra viktigare delar av kroppen, man kan ju picka tillbaka eller försvara sig eftersom man måste vara snäll mot djuren!
Konstiga människor
I en stor stad är det inte konstigt att det också finns många konstiga människor. Igår såg jag flera stycken. Jag såg en tjej med en väska som föreställde en Gucciväska, det var inte en sådan utan en sk fejk. Jag förstår inte riktigt meningen med att skaffa en sådan. Visst många väskor från Gucci är snygga, det tycker jag verkligen. Min egen är underbart fin, men en del av det underbara med väskan är att så fort man tar i den så känner man hur fantastiskt välgjord den är. Det gör man garanterat inte med en fejkGucci. Det finns ju så många andra väskor som är fina så jag ser ingen mening med att köpa en "fejk".
Tänk er en liten smal tjej med hantlar som är ute och ägnar sig åt power walking. Tänk er sedan en stor och fet tjej som går bredvid henne som istället för hantlar bär på en fettdrypande majskolv som hon girigt gnager på. Detta bevittnade jag igår. Intressant!
Såg en knasig farbror som gick och såg till att alla grindar till husen på vår gata var ordentligt stängda. Om det varit så att vi haft en grind till vårt hur hade jag kanske tyckt att farbron var lite påträngande, egentligen ska man ju faktiskt inte pilla på andra människors egendom. Dessutom hade vi haft en grind till vårt hus hade den garanterat redan varit ordentilgt stängd, jag bor ju faktiskt här! Jag gissar att denna farbror starkt ogillade slarvighet och slapphet. En individ som förefallar vara så fixerad vid ordning och reda borde rimligtvis ha ett klanderfritt yttre. Denna knasiga farbror hade synnerligen inte ett sådant yttre. Jag måste tillstå att jag på något plan gillade denna galna farbror, att sträva efter ordning och motverka slarvighet är ju faktiskt något fler borde ägna sig åt.
Tänk er en liten smal tjej med hantlar som är ute och ägnar sig åt power walking. Tänk er sedan en stor och fet tjej som går bredvid henne som istället för hantlar bär på en fettdrypande majskolv som hon girigt gnager på. Detta bevittnade jag igår. Intressant!
Såg en knasig farbror som gick och såg till att alla grindar till husen på vår gata var ordentligt stängda. Om det varit så att vi haft en grind till vårt hur hade jag kanske tyckt att farbron var lite påträngande, egentligen ska man ju faktiskt inte pilla på andra människors egendom. Dessutom hade vi haft en grind till vårt hus hade den garanterat redan varit ordentilgt stängd, jag bor ju faktiskt här! Jag gissar att denna farbror starkt ogillade slarvighet och slapphet. En individ som förefallar vara så fixerad vid ordning och reda borde rimligtvis ha ett klanderfritt yttre. Denna knasiga farbror hade synnerligen inte ett sådant yttre. Jag måste tillstå att jag på något plan gillade denna galna farbror, att sträva efter ordning och motverka slarvighet är ju faktiskt något fler borde ägna sig åt.
Pinsamt!
I skrivande stund sitter jag på tåget mellan London och Paris. [Postas på bloggen under måndagen, detta skrevs i fredags.]
Denna vecka har det varit som om ett moln av ren och irriterande pinsamhet liksom beslutat sig för att ligga över min varelse och vägrat flytta på sig.
Här följer några exempel av de pinsamheter jag råkat ut för. Våra grannar är ett rart homopar av modell lite äldre. Åh tänk när någon yngling (ja jag har faktiskt inte fyllt 30 ännu så jag får skriva så) som vi bor grannar med i framtiden kommer skriva så om mig och maken på sin blogg om femton år eller så, vad rart på något vis. Vi bor på första våningen i byggnaden, dvs inte på markplanet för där bor ingen bortsett från en cykel. I hela trapphuset har vi heltäckningsmatta – Londonstyle baby! Trappan är smal och har små trappsteg och detta gör att jag ganska ofta snubblar när jag ska upp för den, jag tenderar att vara lite oförsiktig just eftersom heltäckningsmattan dämpar alla eventuella fall, nu brukar jag inte falla helt handlöst utan jag brukar sätta ner en hand i mattan ibland bara för att jag stressar – Life in the fast lane baby! Tur att jag har min lilla flaska med handsprit i väskan så jag kan ta död på alla eventuella snuskigheter som skulle kunna klättra upp från mattan på mina händer. Åter till det rara homoparet. En morgon när jag skulle upp till vår dörr skulle de just ner. Vänliga som de är väntade de på vårt våningsplan eftersom trappan är så pass smal att den inte tillåter möten (nog skulle två personer av min egen storlek kunna mötas men det rara homoparet är lite mer traditionellt byggda (tack Mr McCall Smith för det underbara sätt att beskriva de lite mer rundlagda). För att vara artig så försökte jag skynda mig lite vilket naturligtvis resulterade i att jag snubblade, som vanligt. Typiskt! Nu kunde ju inte de veta att jag satt i system att snubbla, de måste tyckt att jag var en synnerligen osmidig liten varelse. I sann brittisk anda frågade de hur det gick och önskade mig sedan en bra dag. Det var trevligt. Av någon anledning var det första jag kunde få fram i detta ögonblick av skam ”Sorry!”. Vet inte alls vad jag bad om ursäkt för men det kändes som en lämplig sak att säga just då, nu när jag reviderar just det yttrandet kan jag ju tillstå att det det var en väldigt märklig sak att säga. Sedan önskade jag de en trevlig dag låste upp min dörr och gick in och skämdes lite mer. Jag har med åren blivit ganska bra på att skämmas faktiskt. Jag är jättebra på att skämmas även för de som inte inser att de borde. Egentligen inser ju jag också att det inte alls är så väldigt pinsamt att snubbla i en trappa, det kan hända vem som helst. Men nu hände det mig och då är det pinsamt. Om det skulle hända någon klumpig och mindre perfekt individ då hade det varit en helt annan sak. (Haha nä, det är inte så jag betraktar mig, inte riktigt iaf).
En annan dag kom jag inte genom porten samtidigt som hälften av det rara homoparet stod och gick igenom posten. Jag var lite frusen eftersom jag varit lite optimistisk med mitt klädval. Grannen sa att han tyckte att det var fint väder idag. Jag höll nästan med men tillade att jag tyckte att det varit lite kallt. Sedan önskade han mig en trevlig kväll och jag önskade honom just samma sak. När jag sedan kom in kom jag på att han inte alls hade pratat om vädret, han hade frågat om hur min dag varit. Jag måste ha framstått som en väldigt konstig person för att inte tala om disträ och osmart. Inte alls så jag vill företräda min person ju! Pinsamt!
Jag hade ju ont i ryggen tidigare, det har varit bra nu i en vecka, tills igår. Hittade en så bra låt att jag bara var tvungen att dansa runt lite i vår lägenhet samtidigt som jag packade inför den nu pågående parisresan. Tydligen är det just dansandet som ger mig ont i ryggen för nu sitter jag här med ryggont. Det är obegåvat av en vuxen person att dansa sönder sin rygg, man borde veta bättre när man kommit upp i min ålder. Pinsamt!
Idag hade jag med mig resväskan på tåget till jobbet eftersom jag hade planerat att åka direkt till Paris sen, nu åkte jag hem innan jag fortsatte mot Paris vilket gjorde att släpandet av resväskan var totalt onödigt. På tåget till jobbet på morgonen var det ganska glest med resenärer när jag klev på. Jag satte mig vid fönstret och ställde väskan framför mig, det var en sådan där grupp om fyra säten där man sitter mitt emot varandra (dock inget bord i mitten som på vissa andra tåg). Vid en station senare kliver det på en kille med benprotes, han hade kortbyxor på sig och protesen var i metall så det var inte alls svårt att gissa att det var en benprotes. Benprotespersonen sätter sig bredvid mig. Efter ytterligare något stopp kliver det på en tjej som sätter sig mittemot benprotespersonen vilket resulterar i att jag och min väska är instängda av en tjej och en benprotes. När jag sedan skulle av så försökte jag att inte slå i någon när jag försökte prångla ut väskan och mig. Tänkte att jag främst skulle akta benprotespersonen, jag vet att många med funktionshinder inte vill bli särbehandlade, men ja, nu tänkte jag så ändå. I min iver att värna om protesen råkade jag slå i tjejen med väskan istället. Inte hårt men lagom mycket för att be om ursäkt. När jag isåg att utrymmet krävde en justering lite åt andra hållet för att inte komma åt tjejen så råkade jag istället knuffa protesen med väskan. Den som jag varit så noga med att inte nudda. Men men, det är ju ingen känsel i en sådan protes och man kan verkligen inte påstå att jag särbehandlar någon, jag drämmer min väska i alla istället. Pinsamt! Nu var det ju inte så att det gjorde ont eller så, jag var så försiktig jag kunde.
Strax innan jag skulle gå genom passkontrollen råkade jag sparka till en tom Fantaflaska som låg golvet på stationen, Jag såg den inte eftersom jag höll på att organisera mina saker. Det är så irriterande med personer som kommer på att de inte ska ha nycklar och mobiltelefon i fickan när de går genom metalldetektorn just innan de ska gå igenom. Jag tycker att man faktiskt kan inse det en stund innan och organiserar sig utan att uppehålla eller fördröja sina medmänniskor. Jag har en ganska bra schwung (hur nu det stavas...) i mitt steg vilket resulterade i att plastflaskan gled iväg en bra bit över golvet och stannade först när det fastnade under en farbrors bruna och ganska fula resväska. Pinsamt! Jag sade sorry och såg så mycket ursäktande ut jag bara kunde.
Sedan hände något som jag upplevde som lite pinsamt när jag var och handlade, men jag har faktiskt ingen aning om vad det var längre, har varit så mycket den senaste tiden att det inte är lätt att komma ihåg allt.
Nämen vad typsikt, nu var jag så inne i skrivandet att jag helt missade när vi kom in i Frankrike. Blev uppmärksammad på det av mina mobiler som mottog sms om att de nu är i andra nät.
Denna vecka har det varit som om ett moln av ren och irriterande pinsamhet liksom beslutat sig för att ligga över min varelse och vägrat flytta på sig.
Här följer några exempel av de pinsamheter jag råkat ut för. Våra grannar är ett rart homopar av modell lite äldre. Åh tänk när någon yngling (ja jag har faktiskt inte fyllt 30 ännu så jag får skriva så) som vi bor grannar med i framtiden kommer skriva så om mig och maken på sin blogg om femton år eller så, vad rart på något vis. Vi bor på första våningen i byggnaden, dvs inte på markplanet för där bor ingen bortsett från en cykel. I hela trapphuset har vi heltäckningsmatta – Londonstyle baby! Trappan är smal och har små trappsteg och detta gör att jag ganska ofta snubblar när jag ska upp för den, jag tenderar att vara lite oförsiktig just eftersom heltäckningsmattan dämpar alla eventuella fall, nu brukar jag inte falla helt handlöst utan jag brukar sätta ner en hand i mattan ibland bara för att jag stressar – Life in the fast lane baby! Tur att jag har min lilla flaska med handsprit i väskan så jag kan ta död på alla eventuella snuskigheter som skulle kunna klättra upp från mattan på mina händer. Åter till det rara homoparet. En morgon när jag skulle upp till vår dörr skulle de just ner. Vänliga som de är väntade de på vårt våningsplan eftersom trappan är så pass smal att den inte tillåter möten (nog skulle två personer av min egen storlek kunna mötas men det rara homoparet är lite mer traditionellt byggda (tack Mr McCall Smith för det underbara sätt att beskriva de lite mer rundlagda). För att vara artig så försökte jag skynda mig lite vilket naturligtvis resulterade i att jag snubblade, som vanligt. Typiskt! Nu kunde ju inte de veta att jag satt i system att snubbla, de måste tyckt att jag var en synnerligen osmidig liten varelse. I sann brittisk anda frågade de hur det gick och önskade mig sedan en bra dag. Det var trevligt. Av någon anledning var det första jag kunde få fram i detta ögonblick av skam ”Sorry!”. Vet inte alls vad jag bad om ursäkt för men det kändes som en lämplig sak att säga just då, nu när jag reviderar just det yttrandet kan jag ju tillstå att det det var en väldigt märklig sak att säga. Sedan önskade jag de en trevlig dag låste upp min dörr och gick in och skämdes lite mer. Jag har med åren blivit ganska bra på att skämmas faktiskt. Jag är jättebra på att skämmas även för de som inte inser att de borde. Egentligen inser ju jag också att det inte alls är så väldigt pinsamt att snubbla i en trappa, det kan hända vem som helst. Men nu hände det mig och då är det pinsamt. Om det skulle hända någon klumpig och mindre perfekt individ då hade det varit en helt annan sak. (Haha nä, det är inte så jag betraktar mig, inte riktigt iaf).
En annan dag kom jag inte genom porten samtidigt som hälften av det rara homoparet stod och gick igenom posten. Jag var lite frusen eftersom jag varit lite optimistisk med mitt klädval. Grannen sa att han tyckte att det var fint väder idag. Jag höll nästan med men tillade att jag tyckte att det varit lite kallt. Sedan önskade han mig en trevlig kväll och jag önskade honom just samma sak. När jag sedan kom in kom jag på att han inte alls hade pratat om vädret, han hade frågat om hur min dag varit. Jag måste ha framstått som en väldigt konstig person för att inte tala om disträ och osmart. Inte alls så jag vill företräda min person ju! Pinsamt!
Jag hade ju ont i ryggen tidigare, det har varit bra nu i en vecka, tills igår. Hittade en så bra låt att jag bara var tvungen att dansa runt lite i vår lägenhet samtidigt som jag packade inför den nu pågående parisresan. Tydligen är det just dansandet som ger mig ont i ryggen för nu sitter jag här med ryggont. Det är obegåvat av en vuxen person att dansa sönder sin rygg, man borde veta bättre när man kommit upp i min ålder. Pinsamt!
Idag hade jag med mig resväskan på tåget till jobbet eftersom jag hade planerat att åka direkt till Paris sen, nu åkte jag hem innan jag fortsatte mot Paris vilket gjorde att släpandet av resväskan var totalt onödigt. På tåget till jobbet på morgonen var det ganska glest med resenärer när jag klev på. Jag satte mig vid fönstret och ställde väskan framför mig, det var en sådan där grupp om fyra säten där man sitter mitt emot varandra (dock inget bord i mitten som på vissa andra tåg). Vid en station senare kliver det på en kille med benprotes, han hade kortbyxor på sig och protesen var i metall så det var inte alls svårt att gissa att det var en benprotes. Benprotespersonen sätter sig bredvid mig. Efter ytterligare något stopp kliver det på en tjej som sätter sig mittemot benprotespersonen vilket resulterar i att jag och min väska är instängda av en tjej och en benprotes. När jag sedan skulle av så försökte jag att inte slå i någon när jag försökte prångla ut väskan och mig. Tänkte att jag främst skulle akta benprotespersonen, jag vet att många med funktionshinder inte vill bli särbehandlade, men ja, nu tänkte jag så ändå. I min iver att värna om protesen råkade jag slå i tjejen med väskan istället. Inte hårt men lagom mycket för att be om ursäkt. När jag isåg att utrymmet krävde en justering lite åt andra hållet för att inte komma åt tjejen så råkade jag istället knuffa protesen med väskan. Den som jag varit så noga med att inte nudda. Men men, det är ju ingen känsel i en sådan protes och man kan verkligen inte påstå att jag särbehandlar någon, jag drämmer min väska i alla istället. Pinsamt! Nu var det ju inte så att det gjorde ont eller så, jag var så försiktig jag kunde.
Strax innan jag skulle gå genom passkontrollen råkade jag sparka till en tom Fantaflaska som låg golvet på stationen, Jag såg den inte eftersom jag höll på att organisera mina saker. Det är så irriterande med personer som kommer på att de inte ska ha nycklar och mobiltelefon i fickan när de går genom metalldetektorn just innan de ska gå igenom. Jag tycker att man faktiskt kan inse det en stund innan och organiserar sig utan att uppehålla eller fördröja sina medmänniskor. Jag har en ganska bra schwung (hur nu det stavas...) i mitt steg vilket resulterade i att plastflaskan gled iväg en bra bit över golvet och stannade först när det fastnade under en farbrors bruna och ganska fula resväska. Pinsamt! Jag sade sorry och såg så mycket ursäktande ut jag bara kunde.
Sedan hände något som jag upplevde som lite pinsamt när jag var och handlade, men jag har faktiskt ingen aning om vad det var längre, har varit så mycket den senaste tiden att det inte är lätt att komma ihåg allt.
Nämen vad typsikt, nu var jag så inne i skrivandet att jag helt missade när vi kom in i Frankrike. Blev uppmärksammad på det av mina mobiler som mottog sms om att de nu är i andra nät.
Earth Hour
Just nu är det den här Earth Hour, om jag inte missuppfattat det hela. Vi har inga lampor tända (om man inte räknar den lilla i ugnen - för den gick faktiskt inte att välja bort om man ville ha ugnen på, och det ville vi eftersom vi håller på att laga mat). Om jag har förstått saken rätt så är det bara lamporna man inte skulle ha på under denna timme, övriga enerislukande produkter skulle vara ok. Jag antar att det beror på att denna timme inte handlar om att spara el i första hand utan är en manifestation för vårt klimat.
Dock vandrade mina tankar en sväng medans jag traskade runt i lägenheten och höll i ett värmeljus. Om det hade varit för att spara på enerig under 60 minuter - hade det då varit bättre med ett värmeljus än en glödlampa? Hur mycket energi går det åt för att framställa ett värmeljus? Troligtvis mindre än för att tillverka en glödlampa. Hur mycket energi går det åt för att producera lika många värmeljus som krävs för att få lika mycket ljus som en glödlampa kan ge? (Nu vet jag att livslängden för en glödlampa varierar mycket, men det gör den även för värmeljus.) Sedan måste man ju för att få en korrekt bild av det hela räkna med hur mycket energi det krävs för att frakta produkterna, för att paketera dessa, för oss att få hem värmeljusen respektive glödlamporna från affären etc. Blir mycket att räkna på...
Dator går på batteri just nu så jag antar att den är helt ok att använda även under Earth Hour.
(Ang länken ovan - tyckte det var roligare så och faktiskt relevant.)
Dock vandrade mina tankar en sväng medans jag traskade runt i lägenheten och höll i ett värmeljus. Om det hade varit för att spara på enerig under 60 minuter - hade det då varit bättre med ett värmeljus än en glödlampa? Hur mycket energi går det åt för att framställa ett värmeljus? Troligtvis mindre än för att tillverka en glödlampa. Hur mycket energi går det åt för att producera lika många värmeljus som krävs för att få lika mycket ljus som en glödlampa kan ge? (Nu vet jag att livslängden för en glödlampa varierar mycket, men det gör den även för värmeljus.) Sedan måste man ju för att få en korrekt bild av det hela räkna med hur mycket energi det krävs för att frakta produkterna, för att paketera dessa, för oss att få hem värmeljusen respektive glödlamporna från affären etc. Blir mycket att räkna på...
Dator går på batteri just nu så jag antar att den är helt ok att använda även under Earth Hour.
(Ang länken ovan - tyckte det var roligare så och faktiskt relevant.)
Artiga människor i storstaden
Läste tidigare i en blogg om storstadsmänniskor var annorlunda jämfört med människor i mindre städer. Tesen (om jag kommer ihåg rätt - rätta mig gärna om det var fel) var att människor inte brydde sig lika mycket om varandra i en storstad (Stockholm var det i detta fall) som de kanske gör i en mindre stad.
Jag har ingen aning ska jag börja med att skriva. Mina erfarenheter av Stockholm är att människor inte alls bryr sig om varandra. Folk är i allmänhet faktiskt ganska otrevliga. Ingen tackar om man håller upp en dörr, folk håller mycket sällan upp dörrar åt varandra generellt i Stockholm. Folk säger inte ursäkta om de råkar krocka med en på gatan eller om de råkar köra sin kundvagn rakt över ens fot (ja, det har hänt). Det ska väldigt mycket till för att någon ska resa sig och erbjuda sitt säte till någon som har svårt att står på tåget eller bussen. Folk ser generellt sura ut. Men jag tror inte att det är ett storstadsfenomen. Jag tror att det är ett stockholmsfenomen. Stockholmare är väl bara lite otrevliga helt enkelt, kanske beror på att alla anstränger sig så väldigt mycket för att försöka se så coola ut som möjligt. Tolka mig inte fel, jag älskar Stockholm...
Jag har nu bott i London (som är en mycket större stad än Stockholm) ett litet tag och redan hunnit notera att folk är så väldigt mycket trevligare här. Dels för att de säkert rent kulturellt är artigare, det är väldans mycket thank you och please men säkert också för att de faktiskt är trevligare här. Som exempel kan jag nämna att när jag skulle på en middag för ett tag sedan var jag sen (pga en jobbgrej) så jag hade inte riktigt koll på vart jag skulle. Jag hade klivit av bussen på rätt ställe, så långt var jag säker, men hur jag skulle gå sedan hade jag ingen aning om. När jag stod där och såg lite förvirrad (inte förtvivlad, rädd, olycklig eller ledsen utan just bara lite förvirrad) kom det fram en vänlig man och frågade om jag behövde hjälp. Han tyckte jag såg lite vilsen ut. Jag förklarade att jag försökte få kontakt per telefon för att kunna få instruktioner kring hur jag skulle gå. Han önskade mig lycka till och jag tackade så artigt för vänligheten. Jag har aldrig varit med om att någon stannat och visat omtanke om en vislen medmänniska i Stockholm (iofs så har jag inte varit vidare vilsen i Stockholm heller vilket kanske förklarar saken...). I tunnelbanan är det vanligt att folk reser sig upp och erbjuder medmänniskor sitt säte. Har sett det fler gånger här i London på bara några veckor än under år av pendlande i Stockholm.
Jag har ingen aning ska jag börja med att skriva. Mina erfarenheter av Stockholm är att människor inte alls bryr sig om varandra. Folk är i allmänhet faktiskt ganska otrevliga. Ingen tackar om man håller upp en dörr, folk håller mycket sällan upp dörrar åt varandra generellt i Stockholm. Folk säger inte ursäkta om de råkar krocka med en på gatan eller om de råkar köra sin kundvagn rakt över ens fot (ja, det har hänt). Det ska väldigt mycket till för att någon ska resa sig och erbjuda sitt säte till någon som har svårt att står på tåget eller bussen. Folk ser generellt sura ut. Men jag tror inte att det är ett storstadsfenomen. Jag tror att det är ett stockholmsfenomen. Stockholmare är väl bara lite otrevliga helt enkelt, kanske beror på att alla anstränger sig så väldigt mycket för att försöka se så coola ut som möjligt. Tolka mig inte fel, jag älskar Stockholm...
Jag har nu bott i London (som är en mycket större stad än Stockholm) ett litet tag och redan hunnit notera att folk är så väldigt mycket trevligare här. Dels för att de säkert rent kulturellt är artigare, det är väldans mycket thank you och please men säkert också för att de faktiskt är trevligare här. Som exempel kan jag nämna att när jag skulle på en middag för ett tag sedan var jag sen (pga en jobbgrej) så jag hade inte riktigt koll på vart jag skulle. Jag hade klivit av bussen på rätt ställe, så långt var jag säker, men hur jag skulle gå sedan hade jag ingen aning om. När jag stod där och såg lite förvirrad (inte förtvivlad, rädd, olycklig eller ledsen utan just bara lite förvirrad) kom det fram en vänlig man och frågade om jag behövde hjälp. Han tyckte jag såg lite vilsen ut. Jag förklarade att jag försökte få kontakt per telefon för att kunna få instruktioner kring hur jag skulle gå. Han önskade mig lycka till och jag tackade så artigt för vänligheten. Jag har aldrig varit med om att någon stannat och visat omtanke om en vislen medmänniska i Stockholm (iofs så har jag inte varit vidare vilsen i Stockholm heller vilket kanske förklarar saken...). I tunnelbanan är det vanligt att folk reser sig upp och erbjuder medmänniskor sitt säte. Har sett det fler gånger här i London på bara några veckor än under år av pendlande i Stockholm.
Framtidskakor
Nämen vänta nu...
Visst är det den 23/3 idag? Man kan ju bli lite förvirrad av att vara i en annan tidszon men nu tror jag något har gått snett. Var just och hadlade och då inhandlade jag bland annat kakor (stora, härliga chokladkakor). Dessa kakor är butiksbakade imorgon. Ja just det, du läste rätt, imorgon! Jag har alltså kakor från framtiden i påsar på min köksbänk. Dessa futuristiska godbitar skall jag äta senare ikväll och om det råkar bli någon kvar så är det inte helt otroligt att det kanske blir en framtidskaka imorgon till frukost. Det är ju imorgon som kakorna egentligen skall födas.
Jag anar fusk med datummärkningen. Är det en "icaköttfärsgrej" på gång även i London?
Visst är det den 23/3 idag? Man kan ju bli lite förvirrad av att vara i en annan tidszon men nu tror jag något har gått snett. Var just och hadlade och då inhandlade jag bland annat kakor (stora, härliga chokladkakor). Dessa kakor är butiksbakade imorgon. Ja just det, du läste rätt, imorgon! Jag har alltså kakor från framtiden i påsar på min köksbänk. Dessa futuristiska godbitar skall jag äta senare ikväll och om det råkar bli någon kvar så är det inte helt otroligt att det kanske blir en framtidskaka imorgon till frukost. Det är ju imorgon som kakorna egentligen skall födas.
Jag anar fusk med datummärkningen. Är det en "icaköttfärsgrej" på gång även i London?
Privatlivet - finns inte längre
En av mina favoritbloggare skrev tidigare i veckan ett inlägg om hur privat man egentligen ska förhålla sig på sin blogg. Han funderade på hur personlig och privat man ska vara. I Samuels blogg får man som ni vet ta del av små bitar ur min vardag. Det är små bitar, min vardag är mer diger och omfattande än vad som speglas i bloggen. Man får som läsare av Samuels blogg ta del av mina tankar, åsikter och funderingar, men det är bara en liten del jag bjuder på här, det finns mycket mer i mitt huvud än vad som hamnar på bloggen. Anledningen till att inte allt som finns i mina tankar hamnar i bloggen beror dels på att mycket av det faktiskt inte är någons annans ensak och dels beror det på att ganska mycket skulle vara tämligen onintressant att läsa om och dels beror det även på att om jag skrev ner allt jag tänkte skulle bloggen bli väldigt lång och jag skulle antagligen inte orka skriva allt och ni läsare skulle garanterat inte orka läsa allt.
Anledningen till dessa rader om hur privat man ska vara kom sig av att vi nu på förmiddagen kollade på Google Earth och insåg att vårt privatliv inte kommer att vara på det vis vi tidigare har upplevt det. Vi noterade att huset vi bor i i Frankrike var mycket väldokumenterat och att våra franska balkonger var fotade med god skärpa. Nu var vi troligtvis inte i det hemmet just då vilket var tur. Tänk om det var så att vi knarkade och inte ville att någon skulle veta om det, tänk vidare om det var så att vi satt just vid vårt fönster och knarkade när bilderna togs, då hade hela världen sett att där sitter Samuel och hans make och knarkar. Nu knarkar vi självklart INTE (vilket bör noggrannt noteras), men privatlivet är inte alls som vi tidigare var vana vid. Även om de flesta ansikten av överblurrade så hade ju alla som vet var vår lägenhet ligger med stor lätthet listat ut att det var vi som satt där och knarkade (återigen, vi knarkar naturligtvis inte - det är bara ett exempel på en aktivitet som jag gissar att folk som håller på med den kanske inte vill att alla ska veta om att just de knarkar).
Jag brukar alltid säga att jag inte har något emot övervakningskameror. Här i London finns det hur många som helst. Min åsikt är att har man inget att dölja så spelar det ingen roll om någon filmar en. Skillnaden här är ju att dels så hamnar oftast inte bilder från övervakningskameror på nätet för allmän beskådan och dels så kan man ju faktiskt välja att inte gå just där man ser att det finns en övervakningskamera. Dessutom finns ju kamerorna där till stor del för att jag ska kunna känna mig säkrare och för att skydda egendom. Skillnaden mellan Googles intrång i mitt privatliv och övervakningskameror är stor. Jag har inte valt att Google ska fota mitt hem och jag har absolut inte valt att mitt hem ska ligga ute på nätet för allmän beskådan. Dessutom såg jag att våra träjalusier som var nervevade verkligen behöver målas om.
Undrar var jag kan lämna in min protest...
Anledningen till dessa rader om hur privat man ska vara kom sig av att vi nu på förmiddagen kollade på Google Earth och insåg att vårt privatliv inte kommer att vara på det vis vi tidigare har upplevt det. Vi noterade att huset vi bor i i Frankrike var mycket väldokumenterat och att våra franska balkonger var fotade med god skärpa. Nu var vi troligtvis inte i det hemmet just då vilket var tur. Tänk om det var så att vi knarkade och inte ville att någon skulle veta om det, tänk vidare om det var så att vi satt just vid vårt fönster och knarkade när bilderna togs, då hade hela världen sett att där sitter Samuel och hans make och knarkar. Nu knarkar vi självklart INTE (vilket bör noggrannt noteras), men privatlivet är inte alls som vi tidigare var vana vid. Även om de flesta ansikten av överblurrade så hade ju alla som vet var vår lägenhet ligger med stor lätthet listat ut att det var vi som satt där och knarkade (återigen, vi knarkar naturligtvis inte - det är bara ett exempel på en aktivitet som jag gissar att folk som håller på med den kanske inte vill att alla ska veta om att just de knarkar).
Jag brukar alltid säga att jag inte har något emot övervakningskameror. Här i London finns det hur många som helst. Min åsikt är att har man inget att dölja så spelar det ingen roll om någon filmar en. Skillnaden här är ju att dels så hamnar oftast inte bilder från övervakningskameror på nätet för allmän beskådan och dels så kan man ju faktiskt välja att inte gå just där man ser att det finns en övervakningskamera. Dessutom finns ju kamerorna där till stor del för att jag ska kunna känna mig säkrare och för att skydda egendom. Skillnaden mellan Googles intrång i mitt privatliv och övervakningskameror är stor. Jag har inte valt att Google ska fota mitt hem och jag har absolut inte valt att mitt hem ska ligga ute på nätet för allmän beskådan. Dessutom såg jag att våra träjalusier som var nervevade verkligen behöver målas om.
Undrar var jag kan lämna in min protest...
Sälja fossiler?
Igår var vi på Harrods och tittade på saker, mest intressant var det att titta på fossilerna som man kunde köpa om det var så att man hade massor med pengar över. I min värld är det en konstig sak att sälja. I min värld hör föremål av denna karaktär hemma på museum. Jag tycker att det är konstigt att man kan köpa en bit av vår historia, av vårt arv. Men tänker man efter kanske det egentligen inte är så märkligt. Man kan ju köpa hus, konstruktioner, kost, mark etc som även de har ett historiskt värde och således bör vara av allmänintresse så att man kan köpa fossil är kanske inte så konstigt. Att dessa föremål sedan inte var de mest vackra ting man kan tänka sig att ha i sitt hem är ju en helt annan sak. För mig som är en Harrodsnovis blev jag föga imponerad av etablisemanget vad shopping anbelangar. Jag tycker shoppingen på Galeries Lafayett i Paris är bättre.
Läsning vid Tower Bridge (London) samt turbantankar
Tänkte att jag kanske skulle gå på stan en längre sväng idag, så blev det inte. Satte mig i solen vid Tower Bridge och läste en stund i boken av Alexander McCall Smith som jag håller på med nu (The Good Husband on Zebra Drive), jag försöker läsa den så långsamt som möjligt för att den inte ska ta slut så snabbt. Var riktigt härligt att sitta där i solen, läsa, ta en liten paus då och då och titta på folk för att sedan försvinna in i bokens trivsamma värld igen.
Under en paus från boken var den en glad man i turban som bad mig ta kort på honom med hans mobilkamera när han stod där i solen med Tower Bridge i bakgrunden. Turbanen är väl ett festligt plagg. Hur fungerar en sådan, jag skulle gissa att man lindar den kring sitt huvud varje morgon för att sedan trassla ut den på kvällen. Om jag tillhörde de som tyckte att en turban på huvudet var käckt skulle jag nog sy ihop turbanen så det blev som en mössa, inte skulle jag orka stå och linda och fixa med den varje morgon och jag skulle ju absolut inte orka trassla ut flera meter (hur lång nu en turban kan tänkas vara) turban varje kväll.
Under en paus från boken var den en glad man i turban som bad mig ta kort på honom med hans mobilkamera när han stod där i solen med Tower Bridge i bakgrunden. Turbanen är väl ett festligt plagg. Hur fungerar en sådan, jag skulle gissa att man lindar den kring sitt huvud varje morgon för att sedan trassla ut den på kvällen. Om jag tillhörde de som tyckte att en turban på huvudet var käckt skulle jag nog sy ihop turbanen så det blev som en mössa, inte skulle jag orka stå och linda och fixa med den varje morgon och jag skulle ju absolut inte orka trassla ut flera meter (hur lång nu en turban kan tänkas vara) turban varje kväll.
Monarkiskiten
Noterade att jag faktiskt (oväntat nog) inte har kommenterat förlovningen mellan kronprinsessan och hennes kille.
Jag kom att tänka på det hela när jag lästa detta blogginlägg. Det är ingen blogg jag läst tidigare, hamnade på den via denna blogg som jag läser.
Jag tycker inte att det är konstigt att folk glädjs med de tu. Jag gör det också, jag blir glad åt all sund kärlek i denna värld. Exempelvis såg jag ett avsnitt av den där tv-serien Airlines (eller vad den heter), den om Easy Jet-personalen där en snubbe friade till sin kvinna, var mycket vackert och romantiskt på ett billigt tv-sätt. Jag blev glad. Jag blev precis lika glad som när någon annan förlovat sig. För mig är det det som är hela grejen med monarkiskiten, det fungerar inte för mig. I min värld ska alla människor vara lika mycket värda, ingen ska vara mer värd, mer märkvärdig, med speciell än någon annan. Människovärdet är lika för ALLA, och lika okränkbart för ALLA. Att man i en modern (och sammanhanget gör att jag använder ordet modern med viss avsmak!) demokrati som Sverige ärver jobbet (eller ämbetet eller vad 17 det kallas) som stadschef är totalt förkastligt! Att ärva en sådan titel innebär ju att pöbeln och patrasket tillåter att detta får ske i vårt land, att dessa människor i sin villfarelse tror att dessa människor skulle vara mer värda än någon annan. Jag håller med om att ett kungahus är en del av vår historia, men det hör till vår historia, inte till vår framtid. Länge leve republiken!
(Jag vill dock informera om att jag inte alls hyser några aversioner mot personen som skrev inlägget ang vår monarki, det är en vanlig missuppfattning och eftersom ALLA är lika mycket värda har vi alla rätt till en åsikt...även om vissa tycker fel!)
Jag kom att tänka på det hela när jag lästa detta blogginlägg. Det är ingen blogg jag läst tidigare, hamnade på den via denna blogg som jag läser.
Jag tycker inte att det är konstigt att folk glädjs med de tu. Jag gör det också, jag blir glad åt all sund kärlek i denna värld. Exempelvis såg jag ett avsnitt av den där tv-serien Airlines (eller vad den heter), den om Easy Jet-personalen där en snubbe friade till sin kvinna, var mycket vackert och romantiskt på ett billigt tv-sätt. Jag blev glad. Jag blev precis lika glad som när någon annan förlovat sig. För mig är det det som är hela grejen med monarkiskiten, det fungerar inte för mig. I min värld ska alla människor vara lika mycket värda, ingen ska vara mer värd, mer märkvärdig, med speciell än någon annan. Människovärdet är lika för ALLA, och lika okränkbart för ALLA. Att man i en modern (och sammanhanget gör att jag använder ordet modern med viss avsmak!) demokrati som Sverige ärver jobbet (eller ämbetet eller vad 17 det kallas) som stadschef är totalt förkastligt! Att ärva en sådan titel innebär ju att pöbeln och patrasket tillåter att detta får ske i vårt land, att dessa människor i sin villfarelse tror att dessa människor skulle vara mer värda än någon annan. Jag håller med om att ett kungahus är en del av vår historia, men det hör till vår historia, inte till vår framtid. Länge leve republiken!
(Jag vill dock informera om att jag inte alls hyser några aversioner mot personen som skrev inlägget ang vår monarki, det är en vanlig missuppfattning och eftersom ALLA är lika mycket värda har vi alla rätt till en åsikt...även om vissa tycker fel!)
Alla bögar känner inte varandra!
Idag arbetade jag tillsammans med en ny person om tillfälligt är på min arbetsplats. Tanten var ju bra kul! Hon frågade om jag kände någon som hette något som jag inte alls kommer ihåg. Nä, borde jag det svarade jag och tänkte att nu har jag säkert missat någon mycket prominent och framstående karaktär inom min yrkeskår. Så var det inte. Anledningen till varför hon undrade om jag kände honom var för att han också levde tillsammans med en man. Jag upplyste henne om att alla vi HBT-personer faktiskt inte känner varandra. Jag är innerligt glad för det, det finns nog en ungefär lika stor del av HBTarna som jag inte vill känna som det gör bland nonHBTarna. Om sanningen ska fram så är det faktiskt få människor som jag vill känna, det är inte många som passerar nålsögat. Men de om faktiskt passerat är jag väldigt glad för att jag har i min tillvaro.